Gladiatorn

Mirakelvände mot Agassi - nu spelar Rafter sin andra raka final

SPORTBLADET

LONDON

Vet inte vad det är för speciellt med män från Australien.

Men Pat Rafter är precis som skådespelaren Russell Crowe:

En hormonstinn, envis, tapper, svettdrypande hjälte.

En gladiator, rätt och slätt.

Sportbladets Peter Wennman ser klara likheter mellan skådespelaren Russel Crowe från mastodontfilmen Gladiator och tennisspelaren Pat Rafter. De är båda från Australien, de är tappra och envisa. I gårdagens stenhårda semifinal mot Andre Agassi visade Rafter upp precis de egenskaperna. I femte set var han i det närmaste uträknad när han bet ihop och spelade sin bästa tennis.
Foto: reuters
Sportbladets Peter Wennman ser klara likheter mellan skådespelaren Russel Crowe från mastodontfilmen Gladiator och tennisspelaren Pat Rafter. De är båda från Australien, de är tappra och envisa. I gårdagens stenhårda semifinal mot Andre Agassi visade Rafter upp precis de egenskaperna. I femte set var han i det närmaste uträknad när han bet ihop och spelade sin bästa tennis.

Det Rafter gjorde i semifinalen mot Andre Agassi var...ja, det borde inte kunna gå.

Det var en bragdvändning, en seger mot alla odds, som en scen från Colisseum i Rom och Russell Crowe i gladiatorrustning.

Man bryter inte Agassis serve vid ställningen 4-5 i femte set och sen plockar hem matchen med 8-6 om man inte är gjord av ett alldeles särskilt gott virke.

Pat Rafter är i sin andra raka Wimbledonfinal och han förtjänar det sannerligen.

- Men jag fattar fortfarande inte att jag vann...det var Andre som spelade den bästa tennisen i avgörande set och ska jag vara ärlig hade jag tur med både millimetrar och domslut, sa den sportslige australiern efteråt.

Rafter har gott om karaktär

Nånstans tycks det emellertid finnas en tennisgud som belönar karaktär, och den varan har Rafter gott om.

Hur det är med Tim Henmans karaktär vet jag däremot inte.

Mannen går inte precis omkring i ett moln av manliga könshormoner.

Henman talar som Tony Blair, uppför sig som Tony Blair och har likadana öron som Tony Blair.

Och så har han alltid mycket rena kalsonger, eftersom han byter dem tre gånger om dan.

Denna pikanta uppgift läser jag i en grym, skoningslös sågning av Henman i tidningen Evening Standard.

Britterna är ju funtade så. De älskar sina idrottsstjärnor, men söker samtidigt med mikroskop efter fel hos dem och är snabba att förlöjliga och håna.

Den kvinnliga kolumnisten Zoe Williams skriver under rubriken "Därför tål jag inte Tim" om denne oerhörda tråkpotta till tennisspelare, om hans brist på personlighet och karisma och manlighet.

"Mannen är som ett svart hål, han suger all utstrålning ur luften. Hur ska vi kunna lägga vår nationella tyngd bakom tennisens tråkigaste spelare när det finns charmiga bulldoggar som Agassi, Federer och Ivanisevic", skriver hon.

Henman övar sig framför spegeln

Det var rätt taskigt, får man säga.

Hon påstår till och med att Tim Henman övar segergester framför spegeln, vilket får hans miner att framstå som bisarra och onaturliga.

När ni läser det här har Henman kanske redan gjort en sån segergest, han fick gå upp i förmiddags och avsluta den avbrutna semifinalen mot Goran Ivanisevic.

Britten ledde då med 2-1 i set och 2-1 i fjärde efter en match som såg märklig ut.

Goran började lika stabilt som tidigare i turneringen och servade hem första set. Kroaten hade också greppet i tiebreak i andra, men Henman gjorde precis som i två tiebreak mot Roger Federer i kvarten: hämtade upp underläget och avslutade starkt.

Då fick Goran gamnacke för första gången i turneringen. Han deppade bort tredje set på rekordtid, slog såna där Ove Bengtsson-volleys plask-rätt-ner-i-nät och torskade med 0-6.

Sällan har ett regnavbrott kommit lämpligare än det gjorde för Ivanisevic i början av fjärde set.

Klarar sig Henman igenom servepärsen idag finns det betydligt mer krut i honom än vad britterna tror. Då är han inte den "pussycat" som Daily Mirror kallar honom, då är han ett lejon.

Hur som helst skulle det vara intressant att se en final mellan Gladiator och Tony Blair.

Peter Wennman