Wimbledon måndagen den 9 juli 2001

En känslosam tennisfinal

SPORTBLADET

LONDON

Vi har sett alla hans ansikten:

Grymme Goran, Galne Goran, Gode Goran, Gudomlige Goran, Glade Goran.

I går, på Wimbledons centercourt, uppenbarade sig också den Gråtande Goran.

Tårarna var tillräckligt många för att orsaka ett mindre regnavbrott - men de kom när allt var över, när Goran Ivanisevics dröm äntligen blivit sann.

Foto: Foto: AP, REUTERS och ALLSPORT

Uttryck som saga, mirakel och underverk kablades ut över världen i samma ögonblick som Pat Rafter satte en serveretur i nät i det femte setets 16:e game.

Goran Ivanisevic, rankad 125:a i världen, med ett wild card till turneringen, hade vunnit med 6-3, 3-6, 6-3, 2-6, 9-7 och avslutat en osannolik vandring fram till sin första Wimbledontriumf.

Det var en final som varken spelades på grus, hardcourt eller gräs, den spelades på gåshud.

Ett Wimbledon som kokade av en slags fotbollskaraktär, men en stor, vild, ung publik, kastades mellan hopp och förtvivlan under det tre timmar långa dramat.

Rafter hade mest stöd

Skulle Goran verkligen kunna göra det, mot alla odds?

Skulle han också klara av den hungrige, spänstige grässpecialisten Pat Rafter som hade större delen av publiken i

ryggen? Allt stod och vägde, som på en knivsudd, vid ställningen 8-7 till Goran i avgörande set.

Fruktansvärt nervös

Kroaten hade brutit med ett par eleganta passeringar i Rafters servegame och stod där nu med sin slägga till vänsterarm, redo att serva hem en historisk seger.

Han var fruktansvärt nervös.

Han hade gelé i benen.

Han hade tårar i ögonen.

Goran hade redan slagit sitt eget gamla världsrekord, 206 serveess under en grand slam-turnering, och var uppe i 212.

"Racket vägde 50 kilo"

Skulle han orka med fler?

- När jag skulle serva hem semifinalen mot Tim Henman kändes det som om racketen vägde tio kilo. Nu vägde den 50, sa Ivanisevic efteråt.

Han slog sitt 213:e ess i årets Wimbledon, på en andraserve, vid ställningen 15-30.

Sen skaffade han sig en matchboll.

Och slog dubbelfel.

Sen fick han en matchboll till - och slog dubbelfel igen.

Vacklade som en drucken

Goran vacklade omkring som en drucken, en dröm höll på att gå i kras, makterna spelade honom elaka spratt. Det var kris.

Han fick en tredje chans att göra slut på det hela, valde ut en boll som såg bra ut och kysste den.

Rafter räddade den också.

Hysterisk stämning

När Goran ordnade sin fjärde matchboll var stämningen fullständigt hysterisk på banan.

Nåt liknande har knappast upplevts i Wimbledon sen Björn Borgs och John McEnroes nervkittlande tiebreak i fjärde set 1980.

Den här gången slog dock den tappre Rafter i nät och Goran tumlade runt på mage, gråtande och fullständigt slut i kropp och hjärna.

Sen klättrade han upp till sin pappa, sin coach och sina vänner på läktaren. Kramkalas och mera tårar.

Det var en makalös final, en mäktig avslutning, en mästares belöning.

Det var Miraklet i Wimbledon 2001.

Peter Wennman