”De ser inte ut att ha roligt...”

Bolltrollaren Mikael Pernfors om dagens tennisstjärnor, bakismatcher och leendet

1 av 3 | Foto: BILDBYRÅN
Stefan Holm fick en pratstund med Mikael Pernfors i Båstad.
SPORTBLADET

BÅSTAD. Han byggde sitt spel på känsla, brukade bära hatt på banan, lekte sig till världstoppen och erkänner utan omsvep att han har spelat bakfull.

Det finns ytterligare en skillnad mellan Mikael Pernfors och dagens tennisproffs. Han spelade med ett leende.

– De borde vara jävligt lyckliga, men ser inte ut att ha roligt, säger 46-åringen.

Han heter Figge och vill spela fotboll på gräsmattan vid huset i Båstad. Efter tio minuters sparkande landar bollen i en hög buske intill den uppställda ytterdörren.

Hur löser man det problemet?

Är man fem år och heter Pernfors i efternamn låter man den ligga och plockar upp en annan boll.

– Nu spelar vi handboll, stojar han.

Jodå, den där lille parveln är pappa upp i dagen. Mikael, som han heter, serverar kaffe och slår sig ner vid det vaxduksförsedda träbordet. Han bjuder på bullar och minnen från barndomens Staffanstorp.

– Jag överdriver inte när jag säger att bollar var mina enda leksaker. På morgnarna kunde jag gå ut, slå i väg tennisbollen, springa och hämta den, slå i väg den igen... När det gick förbi människor brukade jag fråga om de kunde kasta bollen till mig. Tennis, fotboll, handboll, basket, pingis, badminton, squash... Jag spelade allt som hade med bollar att göra, berättar Mikael Pernfors.

Genombrottet

Svensk tennis främste bolltrollare fick sitt stora genombrott 1986, då han besegrade Stefan Edberg, Boris Becker, Henri Leconte och tog sig till final i Öppna franska, där världsettan Ivan Lendl blev för svår.

Pernfors var 27:a i världen då, men ändå helt okänd för de flesta svenskar. Det beror inte enbart på att han slog igenom i en tid då det poppade upp flera blågula tennisspelare än finnar i ett tonårsfejs. Skåningen som blev en symbol för spelglädje och lekfullhet flyttade 1981 till USA för att ta collegevägen mot stjärnorna.

”Blev mycket snyggare”

– Det var två fantastiska veckor. Då bevisade jag för mig själv att jag verkligen kunde spela tennis, även om jag hade varit ute på touren i nästan ett år och var hyfsat etablerad, säger Mikael Pernfors.

Hur förändrades ditt liv i Paris?

– Jag fick kontrakt och mycket media eftersom jag visade lite personlighet på banan. Sedan blev jag mycket snyggare. Det kan ha varit pengarna som gjorde mig mer attraktiv också.

Snyggare!? Ska jag tolka det som att du blev flitigt uppvaktad?

– Ah, det var nog jag som fick mer självförtroende. Och om jag inte gått till final har jag svårt att se hur jag skulle komma med på sådana där ”snyggast”-listor i Veckorevyn. Helt plötsligt började man dyka upp där tillsammans med Johnny Depp och skulle göra modereportage. ”Fan, vad snygg han är.”

Varifrån kommer din fåfänga sida? Du är ju faktiskt en modekille.

– Jag ska inte säga att jag blev mobbad i USA, men det var nästan. Jag kunde gå ut med slips och kavaj. Folk bara tittade: ”Är du dum i huvudet?” När jag bodde i Athens var det jeans och t-shirt som gällde alla dagar i veckan, men jag har alltid tyckt att det är roligt med kläder. Som junior spelade jag alltid i olika hattar. Jag kunde springa omkring i en blänkande kostym, fina skor och vita strumpor till. Jag kommer ihåg att pappa frågade vad fan jag höll på med. ”Har du köpt en kostym för 6 000 kronor och har tennisstrumpor på dig?” Det skulle man ha, liksom. När jag inte hade ansvar för en familj spenderade jag för mycket pengar på kläder. Vissa plagg kan jag inte tänka mig att ta på mig igen.

Mikael Pernfors skrattar, ofta och gärna. Han har blivit äldre men personligheten är oförändrad, precis som hans kärlek till tennisen.

Tittar inte på tennis speciellt ofta

Skåningen spelar på veterantouren och har börjat träna Karlis Lejnieks. Det sker med utgång från Vero Beach i Florida, där Mikael bor med hustrun Kristina, sonen Figge och dottern Bella, 15 månader.

Kan du, som bolltrollare, njuta av slagmaskinerna inom dagens tennis?

– Jag tittar inte speciellt mycket på tennis och det har jag aldrig gjort. Dagens killar ser inte ut att ha roligt. Jag förstår att de måste koncentrera sig, men de borde vara jävligt lyckliga över att de är där de är. Då kan man visa det. Det blir inte roligt om det inte ser ut som att de har roligt.

Hade spelarna roligare på din tid?

– Ja, det tror jag. Tennisen uppfanns inte för att någon ska bli rik och känd, men mycket har förändrats med agenter och föräldrar. Jag skulle inte kunna åka runt med sju man i mitt entourage. Jag gick på college och kunde gå ut och dricka hur många pilsner jag ville. Det var inga föräldrar som tog hand om mig. Som människa mådde jag bra av att leva utan regler, förutom dem jag behövde för min tennis. Jag levde mitt liv och det tror jag inte att dagens spelare får tillfälle att göra.

Har du spelat bakfull?

– Några av mina bästa dubblar har jag spelat efter att ha druckit några pilsner för mycket kvällen innan. Minnet kan vara dåligt, men jag tror aldrig att jag har druckit före en singel.

Har det blivit för mycket pengar inom tennisen? Du drog in 10 miljoner kronor i prispengar. Rafael Nadal tjänade mer enbart på segern i Wimbledon.

– Människor brukar ta upp det där. ”Fan, du borde ha spelat nu i stället.” Helt rätt. Å andra sidan kunde jag ha spelat på Björn Borgs tid. Gick man till final då fick man en liter jordgubbar och hundra spänn, liksom. Då hade det inte varit lika roligt. Jag ska inte klaga.

Har du någon kontakt med Ivan Lendl?

– Ja, han har haft hus i Vero Beach väldigt, väldigt länge. Vi träffas då och då och har spelat golf någon gång. Han är mycket trevligare nu än han var som spelare. Jag har aldrig sett en spelare så kaxig i medgång och så tyst i motgång.

Har han påmint dig om finalförlusten i Paris 1986?

– Nej. Jag har inte sett hela matchen någon gång, men ska göra det snart. På Youtube finns en typ av hyllningsfilm till Lendl. Tre av de längre klippen är från finalen mot mig. Eftersom matchen slutade 6–3, 6–2, 6–4 har jag alltid tänkt att jag fick rätt bra med stryk, men jag undrar om det verkligen var så. När jag ser de där klippen känns det som att jag har lägen hela tiden.

FAKTA

Om jag vore...

...ett djur:

”En schimpans. Apor är energiska och clown­aktiga.”

...en bil:

”En Mini Cooper, som jag kör själv. Den är lite mindre i storlek men kan tända till när det behövs.”

...en färg:

”Jag gillar många färger, men måste jag välja en blir det MFF-ljusblått.”

...en växt:

”Jag kan inte säga ros. Nä, jag vet faktiskt inte. Jag kan inget om växter och känner mig inte som en växt. Att jag älskar hallon är en annan sak.”

Pernfors om...

...han upplevde att han kunde driva motståndarna till vansinne med sina stoppbollar:

”Efter en seger ville jag helst höra min motståndare säga att han aldrig hade spelat så dåligt i hela sitt liv. Det var det absoluta beviset för mig, att jag hade gjort det jag skulle göra. Jag kan slå rätt hårt, men något i mitt bakhuvud stoppar det när bollen är på väg in i senorna.”

...Båstad:

”Det finns inget bättre än svensk sommar och det är roligt att träffa gamla kompisar. Båstad har alltid varit en speciell tävling för mig, även om jag rent tennismässigt inte hade mina bästa veckor här. Att det blir lite stökigt med alla människor runt omkring får man ta. Swedish Open har ju blivit framröstad till den bästa tävlingen på ATP-touren i... Vad fan är det? 56 år i rad?”

...han kunnat bli lika bra i golf:

”Jag vet inte, men om jag varit ekonomiskt oberoende vid 30 års ålder hade jag förmodligen satsat på golfen. Jag har 3 i handicap och är rätt okej. Att jag inte började spela tidigare än 1986 stör mig otroligt mycket i dag. Jag växte upp vid Ljunghusens golfbana men eftersom bollen låg still var det inte så roligt.”