Holm: Jag har aldrig sett två spelare visa sådan mental styrka

SPORTBLADET

Det tar fem timmar och 53 minuter att lyssna på ”The winner takes it all” 72 gånger.

Att skriva tennishistoria är inte heller gjort i en handvändning.

Novak Djokovic, om någon, kan berätta mer om det.

Det finns olika sätt att inleda ett tal i samband med en prisutdelning. Ni som följde finalrysaren mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal insåg det i går.

– God morgon, allihop, sa ”Rafa” när han fick mikrofonen i handen.

– God morgon, fortsatte ”Nole” när det blev hans tur.

Det var, som ni förstår, en på alla sätt galen final. Många äldre människor går till sängs tidigt, men 73-årige Rod

Laver fick vänta till klockan två på natten för att kunna placera segerpokalen i händerna på Djokovic.

De enda medlemmarna i tennisfamiljen som brukar vara vakna vid den tiden (förutom spanjorerna på Pepes Bodega) är Lleyton Hewitt och Marcos Baghdatis.

2008 lämnade de centrecourten klockan 04.34. Den matchen gick också till skiljeset (4–6, 7–5, 7–5, 6–7, 6–3), men att de var klara så sent beror på att banan blev ledig först 13 minuter före midnatt.

Plågade varandra i 30-gradig värme

I går visste alla att Djokovic och Nadal skulle inta Rod Laver Arena 19.30, lokal tid. Det gjorde de också. 15 000 åskådare var på plats då och jag kan inte föreställa mig att någon av dem hade övergett sin stol när Novak Djokovic sex timmar senare slog in matchbollen.

Vilken final! Spelmässigt är det långtifrån det bästa jag har upplevt, men jag har aldrig tidigare sett två spelare samtidigt visa en sådan mental styrka. De plågade både varandra och sig själva i den 30-gradiga värmen. De förträngde smärta och trötthet. Första set tog 80 minuter att genomföra, det fjärde 88, matchen 353.

Ju tröttare spelarna blev, desto bättre spelade de. Det går emot all logik, men i årets Australian Open-final existerade inget förnuft, bara vilja. Det var en uppgörelse mellan två krigare som vägrade visa sig sårbara.

Djokovic spände musklerna

Det blev aldrig tydligare än vid 4–4 i femte set. Efter matchens längsta duell (31 slag) rasade Djokovic ihop i höjd med baslinjen. Han förlorade poängen, men inte hoppet och viljan. Han reste sig, sprang vidare på sina blödande fötter och slutade inte förrän han hade vunnit matchen.

Efteråt sa serben, som vann med 5–7, 6–4, 6–2, 6–7, 7–5, att det finns något njutbart med smärtan. Nadal höll med.

– Det är sådana här matcher vi lever för, sa ”Nole”.

En normal människa hade vridit sig i kramper efter en sådan kraftansträngning. Novak Djokovic tackade Nadal och domaren Pascal Maria, gick sedan tillbaka ut på banan, slet sönder sin tröja och spände musklerna.

Jag blev förvånad när jag insåg att hans hud inte var grön.