”Hela världens
Jeanne d'Arc”

Elisabeth Ekblom svarar i telefonen hemma i Göteborg.

Renée Richards?

Hon kommer inte ihåg spelplatsen, årtalet eller resultatet i deras möte, men det är klart att hon minns personen i fråga.

– Det var en annorlunda syn. Hon var jättelång, en bra bit över 180 centimeter. Jag kommer ihåg hur snacket gick - ”Hur kan man göra en sådan grej och veta att man ska bli känd på grund av det?”. Det var så typiskt att det hände i USA. Ja, det var så det pratades. Det var tufft gjort av henne, att hon pallade, säger Elisabeth Ekblom.

Lena Sandin svarar i telefonen hemma i Tyresö.

Renée Richards?

Hon har också förträngt spelplatsen, årtalet och resultatet, men hur skulle hon kunna glömma den vänsterhänta amerikanskan?

– Två meter lång, basröst, 47 i skor... Jag har lite dåligt minne, men tror att vi möttes 1982. Jag fick stryk. Hon fyllde år samma dag, berättade hon före matchen. Renée var väldigt vänlig, men det blev uppståndelse var hon än spelade, säger Lena Sandin.

Renée Richards gjorde Grand Slam-debut i US Open 1977. Hon nådde dubbelfinalen i par med Betty-Ann Dent men i singelspelet blev det förlust direkt, 1–6, 4–6 mot tredjeseedade brittiskan Virginia Wade.

Insatsen gjorde Renée historisk och det berodde inte på att hon var 43 år gammal.

Varken förr eller senare har en tennisspelare deltagit i både herr- och damtävlingen i US Open.

17 år hade då gått sedan hon ställde upp i turneringen som Richard Raskind. Han var transsexuell, en kvinna fångad i en mans kropp. Redan som liten pojke hade han, påverkad av sin syster, klätt sig i flickkläder och låtsats att han hette Renée.

Richard, som hade studerat medicin vid Yale University, började med hormonbehandlingar under 1960-talet och skulle genomgå ett kirurgiskt könsbyte på en klinik i Casablanca.

Väl framme vid mottagningen började han tvivla.

– Jag blev paralyserad. Någonstans inom mig gjorde min tidigare så svaga manlighet allt för sitt liv, skriver Renée Richards i boken ”Second Serve”.

Richard Raskind åkte hem från Marocko, förminskade brösten, träffade en kvinna, gifte sig och blev pappa till sonen Nicholas – men han kunde inte lura sig själv.

1975 hade han skilt sig, bytt kön och inlett sitt nya liv som kvinna. Renée övergav New York för Newport Beach, öppnade en ögonklinik och spelade tennis, precis som Richard.

Året därpå tänkte hon ställa upp i US Open, men när en reporter avslöjade hennes bakgrund blev hon avstängd av USTA, det amerikanska tennisförbundet.

Renée hade en mans genetiska uppsättning och skulle inte klara ett kromosomtest.

– Vi fick ta könsprov och det var jätteotäckt. Förbundet rekommenderade en läkare som tog salivprov och kollade om man var tjej eller kille, minns Lena Sandin.

Är USA möjligheternas land även för transsexuella?

Renée Richards var mer målmedveten i sökandet efter svaret än i jakten på titlar.

Hon drog förbundet inför rätta och fick New York State Supreme Court att häva avstängningen.

Det tystade inte kritikerna. De var många och högljudda inför hennes start i US Open 1977. En del ansåg att hon bara var ute efter lättförtjänta pengar på damtouren, men Renée ifrågasatte lika mycket som hon blev ifrågasatt:

– Hur framgångstörstig är den som får penisen avskuren i strävan att lyckas?

Andra minoritetsgrupper såg henne som en hjältinna.

– Svarta, straffångar, mexiko-amerikaner, hippies, homosexuella, människor med fysiska handikapp och, givetvis, transsexuella hörde av sig. Hela världen verkade se mig som deras Jeanne d’Arc, berättar Renée Richards.

Elisabeth Ekblom minns debatten.

– Vår organisation, WTA, hade bestämt att alla tjejer som spelar på internationella touren var tvungna att genomgå ett könstest. Det gällde alla. Hon skulle aldrig klara ett sådant könstest, men i USA tilläts hon spela utan att ha gjort testet.

Rätt eller fel? Vad tyckte du?

– Det var blandade känslor. På ett sätt var det helt vansinnigt, att hon som inte skulle passera testet fick spela. Samtidigt var det intressant att se om hon kunde hävda sig.

Du vann när ni möttes.

– Ja, i Göteborg fanns det inga tjejer att träna med så jag spelade med killar. Hennes spel passade mig bra, för jag var van vid hårda servar. Hon gick ofta på nät och var extremt orörlig.

Renée Richards bytte alltid om på spelarhotellet för att slippa blickarna i omklädningsrummen. Hon blev tillräckligt uttittad med kläderna på.

– Första gången jag såg henne spela var i Indianapolis. Hon var extremt stor och manhaftig. Vi var som flugviktare i jämförelse med henne. Bland tjejerna var det ett jäkla liv, men hon vann inte speciellt mycket. Det var det som tystade ned det hela, säger Per Hjertquist, som spelade på herrtouren.

Efter fyra år på touren, 1981, drog sig Renée Richards sig tillbaka. Då hade hon, på fem försök, vunnit totalt tre matcher i US Open. Som bäst, i februari 1979, låg hon på tjugonde plats på världsrankingen.

– Jag måste erkänna att jag var bättre som läkare än idrottare, skriver hon i sina memoarer.

Renée Richards svarar i telefonen hemma i New York.

Caster Semenya?

– Jag visste att det skulle ringa. Så är det alltid när något sådant här händer.

I andra änden hör hon Gregg Doyel, journalist på CBS Sports. När debatten om sydafrikanskan som sprang hem VM-guldet på 800 meter i Berlin drog igång började folk prata om Renée igen.

Hon har blivit 75 år och jobbar fortfarande som ögonläkare.

När hon 1977 spelade sitt första US Open som kvinna kunde ingen föreställa sig att hon skulle spela mixeddubbel med Ilie Nastase, coacha Martina Navratilova till två Wimbledon-titlar och bli invald i USTA Eastern Tennis Hall of Fame.

Hon blev en profil inom tennisen, men när Gregg Doyel slår numret är det för att han vill prata med en transsexuell, en man som blev kvinna.

– Den här stackars flickan måste bli undersökt. Genetiskt och medicinskt är det ett väldigt komplicerat fall, säger Renée Richards.

– Det är en helt annan situation med någon som kan ha en vag könskaraktär sedan födseln – som den här löparen. Om kroppen förses med testosteron från tidig ålder utvecklas skelett, muskelmassa och muskeltyper som skiljer sig från normala kvinnors. Det måste ge en enorm fördel.

Enligt Renée Richards fanns det inte lika stor anledning att ifrågasätta hennes medverkan på damernas proffstour.

– Om jag varit yngre och starkare vid könsbytet, säg 22 år, hade det varit orättvist. Men jag tävlade som 40-åring och det är helt annorlunda. Domstolen slog ju fast att jag inte hade någon betydande fördel och det tycker jag var rätt, säger Renée Richards.

När hon lämnade damtouren hade hon spelat 75 matcher och bara vunnit 22 av dem.

Under en turnering, i Mahwah 1980, besegrade hon Lena Sandin med 6–1, 3–6, 4–6 i första omgången för att sedan förlora med 1–6, 4–6 mot Elisabeth Ekblom.

Det är lätt att förtränga resultat, tid och rum, men ingen glömmer Renée Richards.