Aftonbladet
Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Punkaris jättesuccé: ”Inga rymdforskare man har runt sig...”

Segergesterna Ingen seger utan en glädjeyttring. Så brukar det vara om man heter Lasse Punkari. 50-åringen har bjudit på flera häpnadsväckande, akrobatiska konster, i sulkyn genom åren.   Segergesterna Ingen seger utan en glädjeyttring. Så brukar det vara om man heter Lasse Punkari. 50-åringen har bjudit på flera häpnadsväckande, akrobatiska konster, i sulkyn genom åren. Foto: LARS JAKOBSSON/KANAL75

Han bjuder på galna segergester, räds inte att säga vad han tycker och vinner vartannat lopp han kör på nationalarenan Solvalla.

Travamatören Lasse Punkari pikar – som 50-åring.

– Det har varit ett riktigt bra år, jag kan inte klaga, säger han.

Lasse spexar efter en av sina segrar.   Lasse spexar efter en av sina segrar. Foto: aln

Inom trav-Sverige vet många vem han är.

Mannen med de galna segergesterna. Helst så tidigt som möjligt i loppen, när han känner att segern är klar.

Solvalla-amatören Lasse Punkari, 50, berör – på många olika sätt och vis. Han säger exakt vad han tycker till vem som helst och i år har han haft ett strålande år på tävlingsbanan, det återkommer vi till lite senare.

Men vem är han?

– Jag är som ingen annan. Jag säger och gör precis som jag vill, när det känns rätt. Jag är independent, förklarar Lasse.

– Som kusk kör jag min egen häst, det är fördelen med mig. Många måste köra flera hästar än deras egna i loppen.

Vad menar du?

– Ja, de har flera uppdragsgivare som de inte vill bli osams med, det måste vara lite tråkigt att ha det så ibland.

”Lyckas inte sluta...”

För några år sedan jobbade 50-åringen som hovslagare, men nu är det lite ströjobb hit och dit som är sysselsättningen, när han inte håller på med hästar, på ett eller annat sätt.

– Jag kör mest lastbil och hästbuss, säger han.

Tillbaka till travet.

Hur kom du på att det var hästar som var din grej?

– Ja, hur fan gick det till då, frågar han sig själv.

– Jag har ingen hästbakgrund egentligen, det var en kompis i plugget som hade en kusin, som hade hästar. Jag hängde med dit en gång och vi fick köra eller åka med. Jag blev fast direkt. Efter det åkte jag med på trav med de som spelade stenhårt, men jag vann inget. Även om jag känner många i branschen och har lite hästöga så får jag inte ihop spelet.

Tröttnar du aldrig på hästarna?

– Jag har hållit på med det här på heltid sedan jag var 17 år. Jag har försökt att sluta, men jag lyckas inte. Nu ska jag inte försöka något mer. Jag kommer köra och träna häst så länge jag lever, klargör Punkari.

”Kan vara utseendefixerat?”

Som det nämndes ovan har Lasse Punkari haft ett strålande trav-år hittills. Amatören har fått agera förstekusk till Solvalla-tränaren Anna Forssell – och han har minst sagt tagit vara på chansen. Han har till och med dagens datum kört in över en miljon kronor i år (dubbelt så bra om man jämför med tidigare år) och vinner 28 procent av loppen han kör.

En mycket imponerande siffra.

– Är det så väldigt svårt att köra häst då? Det är inte rymdforskare man har runt sig i loppen direkt, säger han med ett skratt och fortsätter:

– Man får ta vara på chanserna, inte bara suga på tummen.

Varför får du köra så mycket åt Anna Forssell?

– Jag vet faktiskt inte. Det kan vara utseendefixerat, men som sagt jag vet inte, säger 50-åringen på sitt skämtsamma sätt.

– Det började ganska bra när jag fick chansen av Anna, på den vägen är det. Hon tycker väl att jag kör bra, vi är glada båda två.

Vad säger du om året?

– Det har varit riktigt bra, jag kan inte klaga. Jag har aldrig kört så här mycket lopp, så det hänger ihop. Men allt är på grund av Anna Forssell, det här hade aldrig hänt utan henne. Jag är tacksam och överlycklig. Jag känner stort förtroende, det är väldigt kul. Jag kör helt utan press och hon säger aldrig något nedlåtande, hon är jättebra att jobba med, säger Lasse Punkari.

”Det ska bara ut”

När man gör en artikel med dig så måste man ju fråga något om segergesterna också. Varför gör du dem?

– Jag tycker det är väldigt kul med trav, att köra lopp, även om jag inte vinner. Men när jag vinner ska glädjen bara ut. Jag förstår inte varför man ska vara stereotyp och svara att det var ”hyggligt” när man vinner. Är man förbannad så kan man skrika på någon och är man glad ska man visa det, då mår man bäst. Jag hoppas att min glädje kan sporra andra till att visa lite mer känslor. Det är för många vaxgubbar i travet...

Då räknar jag med vi får fortsätta se dina glädjerus när du vinner?

– Ja, man får gå på gymmet så att man inte blir så stel bara, ha ha.