Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Solvalla-krisen: ’Arena i förfall’

Välkommen till Solvalla – där de magiska onsdagarna är ”försvunna sedan länge” och läktarna gapar tomma

Solvalla är svensk travsports nationalarena.

Elitloppet, V75 och andra större tävlingsdagar lockar fortfarande publik.

Vardagstravet har däremot genomgått stora förändringar de senaste åren.

Sportbladets medarbetare Henrik Ingvarsson ger här en personlig, kritisk och känslosam betraktelse av en onsdagkväll på banan.

Henrik Ingvarsson   Henrik Ingvarsson

Det fanns en tid under 1980-talet när de allsvenska fotbollsklubbarna i Stockholm avundsjukt såg på Solvallas publiksiffror. Att tävlingskvällarna på travbanan i västerort nära Sundbyberg besöktes av 7 000–8 000 var mer eller mindre standard och så sent som en bra bit in på 1990-talet var det sällan under 5 000 personer på plats en vanlig ”Valla-onsdag”. Oavsett årstid.

Nu … är verkligheten en helt annan.

Jodå, denna klassiska arena kommer som vanligt att sjuda och blomstra sista helgen i maj, under Elitloppet när världen kommer på tillfälligt besök, men i övrigt är det en tom och öde plats under travkvällarna på onsdagarna – sedan många år Solvallas stamdag – numera.

Och då menar vi verkligen – tom.

Och jodå, det är lätt att fastna i det förhatliga och närmast förbjudna ”det var bättre förr”.

Det är bara det. Att för Solvalla som publikarena är det snarare en underdrift. En grov dessutom.

Under till exempel årets åtta första onsdagar, banans huvuddag, var i snitt 800 personer där. Då ska man veta att i den siffran räknas även aktiva, funktionärer och övrig personal in, så i verkligheten handlar det egentligen blott om några hundra personer i ”vanlig” publik. Numera alltså mer likt en match i de lägre fotbollsdivisionerna…

 

Själv flyttade jag till Stockholm 1992. Som travälskare blev jag såklart stammis på Solvalla; tjusades av vimlet, pulsen, folklivet, närheten till hästarna. Uteläktarens sorl, atmosfären som steg för varje meter av loppen som gick.

Efter ett privat tungt år 1994 fick jag för mig att lösningen för att återfå livets lycka skulle vara att återvända till min barndomsstad. Det skulle det visa sig ... inte vara, och det dröjde inte mer än fyra månader förrän jag var tillbaka ”i stan”. Och jag glömmer aldrig hur jag kom fram en onsdag, hur jag hetsigt hjälpte försenade flyttgubbar att bära upp lasset från Blekinge till min andrahandslägenhet … bara för att i den kalla decemberkvällen kunna hinna ut till Solvalla innan första loppet. Och känslan när jag kom innanför grindarna, tillfredsställelsen att ”vara hemma” igen, den sitter för evigt kvar i hjärtat.

I dag, 2015, ägnar jag knappt en tanke åt Solvallas onsdagar.

Jag snarare förtränger dem, så ont gör det att bevittna utvecklingen.
För hur kul är det vara på en arena – om ingen annan är där?

 

Naturligtvis är den tekniska utvecklingen en stor orsak till tappet och förfallet. I ett första steg direktspelombuden, i ett andra – och i än större utsträckning – möjligheten att sitta hemma och via datorn eller mobilen spela och följa tävlingarna. Och konkurrensen på spelmarknaden har gjort att kortsiktiga omsättningsåtgärder har slagit tillbaka mer långsiktigt tänk.

 

Den här onsdagen i mitten av februari är jag trots allt tillbaka för en kväll. Utanför huvudentrén träffar jag Morgan Olsson, en man som sålt egna travtips på Stockholmsbanan så länge jag kan minnas. Han säger att det numera såklart inte blir så väldigt många exemplar sålda, men att han fortsätter för sina trogna kunders skull, och att han fortfarande långt in i kroppen har den goda bilden av Solvalla i sig.

– När jag sedan kommer hit blir jag i stället ledsen inombords. Titta här på affischställningarna, säger han och pekar till höger. Helt tomt, de liksom utstrålar att: ”här har vi ingenting att erbjuda”.

– Nej, jag hoppas att det här med V86 Xpress är tillfälligt, om vi kunde få V75 (den populära lördagsspelformen, reds. anm.) hit på onsdagarna tror jag att det skulle kunna vända. Det är vad jag hoppas på, fortsätter han.

 

V86 Xpress ja. Jo, för man kan heller inte säga att Solvalla haft någon hjälp av svensk travsports politik de senaste åren. Till Kanal75 – ATG:s mediabolag – har ett flertal Viasat-toppar värvats, och det är ingen tvekan om att de flesta åtgärder som görs för att höja omsättningen på spelet på hästar (gick upp något 2014 efter ett minusresultat året innan), det travsporten lever av, görs med teveformatet för ögonen. Inte arena-upplevelsen.

Ja, och för drygt ett år sedan startade ATG så upplägget V86 Xpress. Spelformen V86, som innehåller åtta lopp, hade införts något år tidigare på Solvallas onsdagar, men spelarrangören ATG med nye vd:n Hasse Skarplöth i spetsen ansåg att det tog för lång tid att avverka tävlingarna på en enda bana (Solvalla) och beslutade sig, med stöd av sportens organ Svensk Travsport (ST), för att dela upp det hela på två banor.

För att därmed – för teveformatets skull – kunna snabba på tävlingarna. Och vilket för Solvallas del innebär att endast hälften av loppen avgörs på deras arena (resterande körs omväxlande på Bergsåker, Åby och Jägersro).

Lite som om en fotbollsarena bara skulle bjuda på den ena av två halvlekar av en match. Eller att en publik på Stadsteatern i Stockholm skulle få se den första akten live på stora scenen, medan den andra länkades på en teveskärm från Malmö.

Många anser att detta varit nådastöten för Solvalla, och sedan V86 Xpress infördes har publiktappet också blivit än mer dramatiskt. Solvalla, travsportens nationalarena, har alltså till skillnad från alla andra travbanor i landet, ingen egen tävlingskväll. Det ska också tilläggas att man under nästan hela juni och juli, travsportens publikt bästa månader, helt står utan sina onsdagstävlingar, eftersom V86-arrangemanget då flyttar ut till mindre banor i landet.

 

Innanför grindarna är den väldiga Målläktaren det första som möter en.

Moderniserad för inte alltför många år sedan, numera alltid igenbommad och nersläckt. Men julstjärnorna sitter fortfarande kvar, både där och lite längre fram vid E-läktaren, sektionen på Valla som liksom alltid varit arenans nav. Puls och mittpunkt. Av de som är här i dag är få under 60 år.

På E-läktaren möter jag också Tom Alandh, folkkär dokumentärfilmare på SVT, som varit stammis på sitt älskade Valla sedan 1960-talet. Inte ens han är här särskilt ofta längre.

– Jag brukar åka hit och lämna in mina spel när jag är på väg från jobbet. Jag ser något lopp, sedan åker jag hem och tar en pilsner och pytt-i-panna i stället. Och ser loppen framför teven, som alla andra. Nej, travet som folksport är på väg att försvinna, och de tidigare magiska onsdagarna här ute, det som var Solvallas signum, är borta sedan länge. Det är oändligt sorgligt.

 

När jag närmar mig utgången på väg hemåt är klockan runt tjugo i tio. Det är milt för att vara februari, vindstilla och behagligt, och det sista jag hör är att Solvallas speaker förkunnar att startbilen rullar och att det är klart för start i V86:ans sjunde lopp. Jag tittar ut över banan. Inte en enda häst i sikte.

Loppet som ropas ut över Solvallas öde publikplatser går på – Åby.

I Mölndal.

50 mil bort.

Henrik Ingvarsson