Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Torsk – då märks vinnarinstinkten

Åsa Elmroth om stjärnkuskarnas agerande framför kameran

Tävlingsinstinkt är en helt avgörande egenskap hos en travkusk.

Utan den vinner man inga lopp.

Viljan att vinna innebär också vrede, irritation och frustration när det går åt skogen.

Att det då kommer fram en reporter och undrar varför det gick som det gick kan vara påfrestande.

Skälet till att man i sportens värld ofta vill tala med storfavoriten som förlorat är förstås att det finns många besvikna tittare som undrar vad som hände. Det vet Anja Persson, Tre Kronor och våra travprofiler.

Sättet man hanterar förlusten – och framförallt jobbiga reportrar – skiljer sig åt. Självklart beror det på vad som har hänt. Ibland finns det ingen konkret förklaring till varför en häst inte lever upp till spelarnas förtroende.

Den generella inställningen bland de aktiva måste dock vara att om de kan sola sig i glansen när det går bra kan de också delge sina teorier när det går illa. Jag tror att det uppskattas av tittaren.

Vi vet ju hur det går till inom fotboll, ishockey och handboll. Där sitter journalisterna i princip med laget på bänken. Frågorna haglar över spelarna i halvtid. Kuskarna kanske ska vara glada att vi inte är på dem 500 meter kvar och frågar varför de ligger sist?

 

Björn Goop – ”politikern”

Han kan föra sig och likt en vältalig politiker är han alltid samlad och behärskad efter en förlust. Trodde ni ja! Björn har betydligt mer humör än ni kan ana när ni ser honom i rutan. Oj, oj, oj, vad arg han kan bli då mikrofonen dyker upp. Där har vi en tydlig effekt av tävlingsinstinkten.

– Varför fokuserar ni på den som förlorar? undrar han då och då.

Självklart är inte förloraren i fokus, det är däremot den häst som spelarna har gjort till stor favorit. Och allt som oftast är det just Björn som sitter bakom favoriten. Numera accepterar han att tittaren är intresserad av att höra hans egna ord om hästens prestation och vad han tror var orsaken till förlusten. Tror inte att han längre vill döpa om programmet till ”Förlorare V75”?

 

Erik Adielsson – ”PR-människan”

Erik vill gärna ha 30 sekunders betänketid innan han ställer upp på en ”torsksynk” som vi kallar det. För att få det sprang han en gång ifrån mig på stallbacken, in i ett stall, ut genom bakdörren och in i en buss. Jag anar att han vill samla tankarna och sortera bort sina mest ogenomtänkta svar. Han är av naturen mycket välformulerad och erkänner ofta om han gjort ett misstag under loppet. Tittarna uppskattar uppriktigheten, något som Erik är väl medveten om. Men nog vore det intressant att veta vad det är han rensar bort?

 

Lutfi Kolgjini – ”temperamentsfull”

Inte helt överraskande skiljer sig ”Ludde” från sina konkurrenter när det gäller att visa heta känslor. Han rycker i princip mikrofonen ur handen på en i sin iver att få berätta varför det gick som det gick. Ofta är det någon konkurrent som är en klant eller banpersonalen som borde byta jobb. Någon gång kanske vi även får höra att han själv har gjort ett misstag.

 

Stig H Johansson – ”den luttrade”

Principfast och proffsig. Visar sällan starka känslor efter en förlust.

För några år sedan förlorade han med flera stora favoriter under en V75-omgång. När jag traskade fram till honom för tredje gången samma dag i samma ärende konstaterade jag att jag var väldigt less på mig själv. Han svarade:

– Varför då? Du gör väl bara ditt jobb? Jag gör mitt och nu kör vi intervjun.

 

Åke Svanstedt – ”Åke”

Olle Goop myntade uttrycket ”trav är trav”. Ett annat sant uttryck är ”Åke är Åke” och det är oerhört befriande. Han grymtar ofta att vi borde intervjua någon annan istället, någon kollega som han anser är orsaken till förlusten. Trots det ställer han sig framför kameran och bara är sig själv. Det vill säga jäkligt sur om han är sur. Bekymrad om det är den känslan han bär på. Inga krusiduller. Han raggar inga pluspoäng och struntar högaktningsfullt i vad folk tycker. Åkes stil väcker känslor och går rakt genom TV-rutan. Och faktum är att mitt i den stundtals sura uppsynen finns det en glimt i ögat.

 

Kari Lähdekorpi – ”den obotlige pessimisten”

En segerintervju med honom liknar ibland en torsksynk. Mannen är ju aldrig riktigt nöjd. Där har vi tävlingsinstinkten igen. Hans pessimism har blivit lite av hans signum, en image. Lähdekorpi berättar gärna om sina teorier efter ett lopp – om han är kvar på banan det vill säga. Ofta drar han hem när han märker att dagen håller på att gå åt fanders.

 

Tröst i visad besvikelse

En del menar att torsksynkar inte behövs eftersom alla som sett loppet ändå borde förstå vad som hände.

Andra är helt enkelt för besvikna på sig själva eller för arga på någon konkurrent för att kunna prata offentligt. De är rädda att de ska haspla ur sig något som de en timme senare inte står för fullt ut. Men det är väl äkta känslor tittaren gillar? Alla hemma i soffan kan identifiera sig. Spelaren kanske till och med känner en liten tröst i att ”deras kusk” visar stark besvikelse efter en förlust. Det är en bekräftelse på att han eller hon i alla fall gjorde allt för att vinna. ”Det kommer nya lopp” är sant och en tröst för kretsen kring hästen men inte för den som just spruckit på V75.

Själv då? Hur är jag som förlorare? Inom fysiska sporter saknar jag faktiskt totalt tävlingsinstinkt. Om det däremot gäller frågesport och musiktävlingar är jag inte lätt att tas med vid en förlust. Och nej, jag skulle inte vilja ha en mikrofon under näsan då

?

Åsa Elmroth
Senaste nytt