Äntligen fick Sanity vinna

Det är exakt så här det ska vara. Proppat på publikplats och med en stämning man kan ta på till och med hemma från soffan.

Jag vet inte om vi alltid borde köra V75 kvällstid under sommaren – det kan diskuteras – men jag vet att Bodens omgång med det sena upplägget är en succé.

Och så fick Sanity äntligen vinna. Äntligen. Jag skriver det som om det var länge sen sist men ni som kan storyn förstår vad jag menar. Vi som haussade upp honom (jag var nog värst) till en löjligt hysterisk nivå inför Elitloppet fick plåster på såren. Fin, eller hur? Fin som fasen. Lite rätt hade jag allt.

Loppet blev dessutom dramatiskt, även om den där spetsstriden som stimmades upp i sista stund uteblev. Sanity tog ledningen lika lätt som Lance Armstrong tog en uppförsbacke. Med ett flin, på kul, for fun.

Men resten av loppet bjöd på oavbruten action. Var det var ”Die Hard fem” som spelades in? Kuskarna var ju inte alls sams, inget sköttes snyggt och alla trodde på sin egen häst. Pistolerna satt inte kvar i hölstret. Gruffet mellan Adielsson och Bergh varvet kvar är bara ett exempel. Folkrace? Skulle Bergh plötsligt köra om på innerplan? Jag vet inte, men lite travkrig har väl ingen dött av. Bergh fick såklart böter och avstängning och det var en ”no-brainer” för måldomaren.

Sanity fick en hel del stryk av Caballion ut på slutrundan men höll garden uppe och lät honom slå sig trött. Att det blev ett långt upplopp var givet, det kostar att spöa ett sånt gäng. Det blir en del blåmärken. Samtidigt känns det som om det blir en lång och bra sommar för Sanity – pollensäsongen är väl snart över? Och sommarpratare Kolgjini kanske släpper nästa gång? Jösses vad pengar han ska tjäna, Sanity. 

Orecchietti? Han hamnade långt bak och även om han sprang rasande fort sista 1000 (1.09,6) var han aldrig med i matchen. Vi kan glömma insatsen – han vinner typ Hugo Åbergs istället.    

David Sisu skulle vinna V75-1. Spets och slut, inga konstigheter. Över 1640 meter – ärligt talat, hur skulle han kunna torska? Det hade varken jag eller tränare Petri Salmela en aning om. Men det gick som en dans. Trots att de två värsta konkurrenterna Bagley och Go Green Pellini galopperade bort sig nästan direkt fick han smisk. I rygg på ledande David Sisu smög nämligen stallskriket Flicka Rigas med. David drog undan, pullade som vi brukar säga, men 1.12,8 första 1000 kändes ändå okej. Det borde han klara.

In på upploppet, när han bara skulle glida undan hände det, han speedades ner av Flicka Rigas strax före mål. Jag var både snopen och besviken – någon sa ”dålig keps” – men kunde ändå inte låta bli att glädjas med amatörtränaren Ola Johansson som ville ta hela Bodentravet i sin famn efter segern. Jag drar till med ett grattis Ola! Trots att jag sprack.