Aftonbladet
Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Går att fajtas och vinna – se på Åke”

Micke Nybrinks krönika – skriver om loppen

Vad föredrar ni?

A) Spets, inget tempo, smita undan ­osynad.

B) Urballad duell med iskalla hästar.

Pest eller kolera?

Eller finns det ett alternativ C?

Fin respons efter V75 i lördags. Ni delar upp er i två läger. Själv står jag faktiskt i mitten – som den mes jag är? Inte alls, låt mig förklara.

Det handlar dels om V75-3, guldloppet där Spring Erom tog ledningen och sen hände det absolut ingeting. Okej, Kolgjini skickade fram Lavec Kronos, den enda hästen som borde ha smugits med – det kändes mer som en protest från Kolgjinis sida, ett långfinger i ilska över tempot och de andras passivitet. ”Så här skulle ni andra ha gjort!”

Dels handlar det om V75-4, loppet där Untersteiner och Takter körde för fort i början – 1.07,3 första 500 – och spolierade sina chanser.

Saknar mellanläget

Tydligen tror många att jag älskar lopp som urartar likt V75-4. Uppenbarligen är jag inte tydlig nog: Nej, det är inte så man kör för bästa möjliga placering. Att bara gasa utan eftertanke i affekt (?) är inget jag hyllar men det är ändå något som måste få inträffa.

Jag inser också att vissa lopp utvecklar sig till taktikuppgörelser som V75-3, där ledaren lurar alla. Vad jag vänder mig emot är att det inte verkar finnas ett mellan­ting längre.

Antingen är det ingen tävling, bara ett prydligt uppdelande av prispengarna, utan gruff. Eller så slår det slint och går överstyr.

Jag hatar att säga det men det var bättre förr. Då kördes det på ett annat sätt. När killar som Stig H Johansson, Jim Frick, Torbjörn Jansson och Olle Goop härjade som värst handlade det sällan om paktbildning och om att klia varandras ryggar. De körde helt enkelt sina egna hästar och pinade varandra lagom mycket i loppen

Man kände att de ville vinna varje lopp om de hade chansen.

De vet exakt var de har varandra

Problemet nu är att en klick superskickliga kuskar har något slags oligopol på marknaden. De sköter det kliniskt och vet exakt var de har varandra. Förmågan att vinstoptimera är fenomenal.

Det är inte deras fel. De har nått toppen eftersom de är bäst. Nej, det är travet som sport som har ett problem, utvecklingen där bredden saknas är den stora faran. Som det är nu föds man in i sporten. Man liksom ärver en idrottskarriär. I vilken annan sport gör man det?

Nu är det inte så svart som det låter. Vi ser ju fortfarande bevis på att de som verkligen fajtas i loppen har framgång. Åke Svanstedt är det bästa exemplet. Ingen kan beskylla honom för att inte tävla. Hans hästar kanske blir trötta ibland men jag noterar också att det som inte dödar, det härdar.

Senaste nytt