Det var magiskt i Åre

Lasse Anrell: Vi såg en ny stjärna födas

SPORTBLADET

ÅRE

Vi kom för att se en legendar ta ännu ett kliv mot odödligheten.

Vi gick därifrån efter att ha sett en ny stjärna födas.

Maria PH. Det låter som ett artistnamn, men det är det inte. Det är en artists namn.

Anja först:

Hon gjorde naturligtvis rätt. Efter ett förstaåk som var för försiktigt satsade hon allt i andraåket. Det var lite enligt den gamla Stenmarks-metoden. Den höll inte alltid på den tiden heller. Det minns man kanske inte, men så var det.

Anja föll. I en högersväng tog pjäxorna i snön och skidorna gled iväg. Anjas säl kom långt uppe i backen den här gången, men hon föll i alla fall med stil.

Så kan det gå. VM är inte slut för henne för det, hon har goda chanser i slalom, men det där magiska med att ta alla guld i ett enda mästerskap, det kan hon glömma för den här gången.

Kanske var det lite bra; ­ibland är det inte enbart positivt att uppnå alla sina mål. Missen i går kan faktiskt förlänga Anjas karriär.

I så fall är det bra.

Anja hann i alla fall bidra med en viktig sak: inför starten gick hon fram till de andra tjejerna och sa:

– Nu är det bara medalj som räknas.

Det skulle kunna varit en psykning, men det var det inte.

– Jag fick mej en tankeställare, berättade Maria efteråt.

Pappa massör i Tre Kronor

Resten kunde ni se i tv. Det var magiskt här i Åre. Det är det alltid när en ny, helt otippad idrottare tar en stor medalj. Det är sånt som gör det här jobbet till ett privilegium i stället för en hyfsat betald möda på obekväma arbetstider.

– Kan du prata närmare mikrofonen, kom någon fram och viskade till Maria under den internationella presskonferensen efter loppet.

– Va, ska jag prata ÄNNU närmare, sa Maria en smula skrämd.

Hon berättade att hon just sett sin pappa gråta, för första gången i livet. Pappan är den store hockeymassören Tom Pietilä – känd från Tre Kronor. Mannen som lustigt nog en gång i tiden lärde Anja Pärson åka skidor.

Maria PH pratade vidare. Hon gillar att prata. Hon gillar att gråta och prata förstod man, en känslomänniska, en idrottare uppvuxen på en soptipp, en idrottare som vi i går kunde se var som gjord för den stora scenen.

– Jo, jag har hunnit prata med mamma också. Jag pratade med henne i telefonen, men så sa hon plötsligt att ”Nu ser jag dej på tv Maria, nu har jag inte tid att prata längre, hej då” och så la hon på.

Anja har varit som en gudmor

Maria är i och för sig ingen total färsking. Hon vann JVM förra året, hon tjatades in av Anja Pärson i OS-truppen i Turin. Anja har överhuvudtaget varit lite av en gudmor för Maria och i går var det någon som frågade om Anja kunde glädjas åt Maria PH:s

framgång.

– Ja, om en stund, kanske, fast inte just nu.

Så talar en idrottare med en extrem vinnarskalle.

Maria, däremot, var gladare. Hon hade fantiserat om det här. Hon hade tittat på Anjas prispallsceremonier, sagt till sig själv att där vill hon vara, där ska hon vara. I kväll är hon där. I kväll får hon åka Audicab i kortege i folkhavet.

I går fick hon nöja sig med vetskapen att hon timmarna före alla hjärtans dag gick raka vägen in i alla svenska hjärtan. Det var lite Susanna Kallur-varning. Lite Emma Green-varning. Som skidåkare är hon en extrem talang, sannolikt den största sen Anja. Som slalom­åkare är hon en extrem tekniker. Hennes åkning i går var en aggressiv skönhetsupplevelse. En artists uppvisning.

En extrem vinnarskalle

Jag pratade lite med en av dem som varit delaktiga i Marias träning inför VM. Han berättade att Maria också har en extrem vinnarskalle. Som känslomänniska är hon lika bra på att gråta över en framgång som på att gråta över en motgång. Duktig flicka, skulle en del säga. Svensk idrott är full av duktiga flickor. Maria PH:s duktighet yttrade sig tidigare i att hon skulle bli läkare. Tyvärr tål hon inte blod. Tyvärr tålde hon inte att se sin pojkvän Hans Olssons ansikte efter den svåra olyckan i störtloppet. Det var lite blodigt. Då grät hon också.

– Är det här med att vinna som du förväntade dig, frågade någon.

Hon tittade ut över alla journalister, suckade och sa:

–Mmmm, det är väl det.

Se även:

Lasse Anrell