Bradbury – tidernas mest osannolika mästare

Vann efter att motståndarna föll – två gånger

Foto: GETTY IMAGES
SPORTBLADET

Han är den kanske mest oväntade, skrällartade och dråpligaste guldmedaljören i hela OS-historien.

Men som australiensaren Steven Bradbury själv konstaterar:

– Jag förtjänar inte guldet för finalens en och en halv minut. Men jag tar guldet för de tolv års kamp som ledde fram till den minuten.

Frågan är om ens någon OS-guldmedaljör varit så uträknad som Steven Bradbury.

Australiern gjorde sitt fjärde OS i Salt Lake City 2002, var den äldste i hela fältet och hade med all tydlighet sina största medaljchanser bakom sig i karriären. Speciellt med det här upplägget, med fyra lopp på kortast möjliga tid och lårmuskler som snart skulle kännas som sörja.

– Jag var helt övertygad om att mina ben skulle försvinna. Jag var äldst av alla och man måste åka fyra lopp på två timmar. Det var inte realistiskt för mig att köra fyra lopp på så kort tid. Jag hade lämnat det bakom mig, jag hade ingen möjlighet att återhämta­ mig så snabbt, säger Steven Bradbury i en stor intervju med Daily Telegraph så här ett drygt decennium senare.

Men världen är ju inte realistisk, alltid.

Med bara de främsta två vidare från varje­ lopp var Bradbury uträknad redan i kvartsfinalen. I samma lopp fanns då hemma­favoriten och blivande silvermedaljören Apolo Ohno och den regerande världsmästaren Marc Gagnon och Bradbury var snart utslagen efter sin tredjeplats.

Trodde åtminstone de flesta, men sedan Gagnon diskvalificerats för obstruktion av en motståndare gick Bradbury vidare på kanadensarens bekostnad och australiensaren bestämde då en enkel taktik med tränaren Ann Zhang till semifinalen.

Håll. Dig. På. Benen.

Hamnade i slangordboken

Med motståndare som regerande olympiske mästaren Kim Dong-Sung, flerfal­dige OS-medal­jören Li Jiajun och medalj­aspirerande Mathieu Tur­cotte var Bradbury länge hjälplöst sist i semin och gavs inte mycket större chans än en snöboll i Stora Victoriaöknen, men sedan hela favorittrion hakat ihop och kraschat var Bradbury plötsligt i final.

– Jag hade ingen bensin kvar i tanken och visste att jag skulle vara sist, så jag tänkte att jag håller mig ur vägen som siste man och hoppas att de andra trillar, sade han ­efter det loppet.

Det fanns givetvis ingen anledning att ändra taktik till finalen, mot Ohno, Jiajun, Turcotte och Ahn Hyon-Soo. Steven Bradbury var således återigen hjälplöst sist under alla varv, men i den absolut sista kurvan hakade hela den ovan nämnda kvartetten ihop och trillade dråpligt och Steven Bradbury gled då i mål som OS-guldmedaljör, lika glad som överraskat skamsen.

– Jag visste inte om jag skulle fira eller gömma mig i ett hörn, säger han och berättar hur stolt han är över att ha skapat uttrycket ”att göra en Bradbury”, att vinna mot alla tänkbara odds.

– Det är officiellt med i vår slangordbok och det är helt fantastiskt. Jag hoppas att det används långt efter min död.

”Aldrig föreställt sig guld”

Steven Bradbury ber helt enkelt inte om ursäkt. Efter lång karriär med flera svåra skador – som när en motståndare skar av hans lårmuskel med sin skridskoskena

i Montreal 1994 och han förlorade fyra liter blod, fick sys med 111 stygn och bara var ­minuter ifrån att dö, och som när han bröt nacken efter ett fall på träning bara något år före sensationen i Salt Lake – konstaterar han i stället:

– Jag visste att de andra kunde göra misstag och hoppades på en medalj, men jag kunde aldrig föreställt mig ett guld. Och jag förtjänar inte guldet för finalens en och en halv minut. Men jag tar guldet för de tolv års kamp som ledde fram till den minuten.

FAKTA

Bradburys osannolika karriär

1992 Var reserv i Australiens stafettlag, men fick aldrig chansen. Laget åkte ut i semifinalen.

1994 Tar brons med Australiens stafettlag. Åker ur semifinalen på 500 meter efter ett fall och missar redan i försöken på 1 000 meter efter att ha blivit puttad av en annan åkare.

1998 Stafettlaget missar redan i försöken, liksom Bradbury individuellt på både 500 och 1 000 meter som han åker ur direkt efter kollisioner.

2002 Vinner helt sensationellt OS-guld på  1 000 meter efter stor fall-dramatik.