Givetvis stänker det skit på alla oskyldiga - igen

SPORTBLADET

ST. MORITZ

Ingenting har egentligen hänt, förutom det självklara: att skit stänker även på oskyldiga.

På annat sätt kan jag inte tyda den Sifo-undersökning, som lagom till VM i Val di Fiemme berättar, att var femte svensk tror, att någon är eller har varit dopad i den svenska truppen.

I dag är det tre dagar till första VM-start, och naturligtvis är det dopning vi diskuterar...

Fast egentligen har inget hänt, inget annat än det som amerikanerna kallar "Guilt by association".

När Jari Isometsä avslöjades under Lahtis-VM för två år sedan började min krönika så här:

"Det värsta när någon populär idrottsmän avslöjas dopad, är att det faller så mycket skit på andra. Vem vågar man nu lita på?".

Tydligen vågar i varje fall inte de 1 000 som Sifo frågat, lita på de av förbundskapten Per-Erik Rönnestrand till VM nominerade åkarna.

Eller?

Jag tror "Peken" har en poäng, när han kommenterar siffrorna så här:

- Svaret skulle nog bli annorlunda om man frågade 1 000 idrottsintresserade.

Situationen är katastrofal

Liksom Per Elofsson har rätt i sin analys av urvalet:

- De är dåligt insatta. Det är okunskap. Folk drar paralleller till de som fuskat.

Vid de två senaste stora mästerskapen har världens främsta skidlöpare ertappats som fuskare. Först halva finska truppen vid Lahtis-VM 2001, då finska ledare och läkare ljög ikapp innan hemohesbluffen avslöjades.

Därefter ryskorna Larissa Lazutina och Olga Danilova plus den Johann Mühlegg som i Salt Lake City med hjälp av nesp visade upp en nivå som aldrig tidigare.

För längdåkningen som sport är situationen närmast katastrofal, och det värsta är ju just detta som Sifo-siffrorna visar: att även skidåkare som aldrig varit i närheten av fusk drabbas.

Detta får vi alltså aldrig glömma: ingen svensk skidåkare har någonsin blivit fälld eller ens varit misstänkt.

Beskedet om Sifo-siffrorna når mej i den lilla orten Zuoz utanför St. Moritz, där vi sitter och väntar på Anja Pärson dagen efter guldet.

Med "vi" menas också Leif Emsjö på Vattenfall som i rollen som huvudsponsor följt de båda svenska skidlandslagen på nära håll, och Leif har intressanta synpunkter:

- Det kan bara inte gå. För att lyckas med sån här dopning måste man ha tillgång till en hel organisation. Som finländarna hade. Som Mühlegg hade i form av sin privata uppbackning.

- Ingen svensk åkare har ens haft möjligheten att dra sig undan och göra något sånt här.

Och sen säger Leif Emsjö nästan exakt det som Per Elofsson också uttrycker i ett TT-telegram:

- Vi svenskar har en annan etik och moral än många andra. Det gäller inte bara dopning, det gäller till exempel också att ställa upp i kampanjer mot droger i skolorna.

Hör att mannen som leder jakten på de fuskande, Bengt Saltin - den orienterande professorn som vid 67 års ålder plötsligt krupit ut ur sitt professorsrum vid Rigshospitalet i Köpenhamn och hamnat ute på fältet - nu börjar yra om kollektiva bestraffningar.

Tyngdlyftningen har ju infört sådana (det land som tävlade med dopad deltagare blev avstängt under ett år), men själv har jag aldrig varit någon vän av kollektiva bestraffningar.

Straffet bör vara hårt

Men så är jag ju inte heller professor. Inte heller är jag någon vän av livstidsstraff som det med fanjunkarmässig iver alltid ropas på när någon dopat sig; som senast efter OS när Vegard Ulvang ylade högst av alla.

Då kan jag själv inte låta bli att fundera över straffets mening, detta att ett straff bör leda till förbättring.

Som romaren Seneca skrev för snart 2000 år sedan:

"Ingen klok människa straffar för att det har syndats - utan för att det inte skall syndas".

Därför bör straffet vara långt och hårt, OK. Men icke livstid.

Tre dagar kvar, sen börjar Campionati del Mondo di Sci Nordico, och dessvärre kommer väl detta ämne åter upp.

Lasse Sandlin