Har ingen lärt sig något på två år?

Frågorna är många - och de riktas mot Finland

SPORTBLADET

VAL DI FIEMME

"Hallå! Hallå! HALLÅ! Hur kunde detta hända?

Och framför allt: hur tilläts detta hända?"

På finska radion YLE:s websida läser jag den svensk-finske sportchefen Hans Grönqvists upprörda krönika.

Har ingen lärt sig någonting på två år?

Vem bär ansvaret för Kaisa Varis höga blodvärden?

Frågorna är många, och alla riktas de mot det finska skidförbund, där man ändå bytt huvudrollsinnehavare efter den stora VM-skandalen för två år sen.

Man fick en ny ordförande i läkaren Seppo Rehunen.

Man gjorde sig av med förbundskaptenen Kari-Pekka Kyrö - "på livstid från all idrott".

Man tycker nog, att när det nu åter var dags för ett VM att Finland, mest av alla, borde se till att hålla den rena linjen.

Då händer detta, att på scenen i vårt presscentrum här i Cavalese sitter denne Seppo Rehunen och låter Kaisa Varis, detta VM:s första syndabock, läsa upp ett "skammens papper" författat av - Kari-Pekka Kyrö.

Dopade lockade fler

På den här presskonferensen sent tisdag eftermiddag är vi dubbelt så många närvarande, som när VM:s första medaljtrio - norskan Skari, estniskan Smigun och ryskan Savjalova - några timmar tidigare suttit på samma podium och berättat om hur de nåde sina framgångar. Sorgligt, men tyvärr sanningen.

Nu på podiet en 27-årig finska med luggen käckt över vänsterögat, Kaisa Varis, som i söndags hade ett blodvärde (gram hemoglobin per deciliter blod) på 15,5.

15 timmar senare var blodvärdet 16,4 - och därför tilläts Kaisa Varis inte starta i VM:s första lopp. Av hälsoskäl...

- Det är inte normalt, att värdet ändras så mycket på så kort tid. Men det kan hända, säger Bengt Saltin, den svenske ordföranden i Internationella skidförbundets (FIS) medicinska kommitté.

Fast egentligen är en sådan här plötslig höjning ett typexempel på den gamla formen av bloddoping.

Den finska reaktionen var en annan.

- Gränserna är för låga, säger ordförande Rehunen.

- Testmetoderna måste förbättras, säger ordförande Rehunen.

Och faktiskt: i båda fallen håller jag med ordförande Rehunen.

- Jag har min lön för att vara skeptisk.

Det var väl så han sa, STV:s utrikeskommentator Bo Inge Andersson, när han i tidig morgon häromveckan analyserade president Bushs tal till nationen och meddelade, att han inte var imponerad.

Jag är dubbelt skeptisk...

Även jag har min lön för att vara skeptisk, och idag är jag dubbelt skeptisk.

Skeptisk mot hur den finska skidledningen hanterat sitt nya liv, men även skeptisk mot trovärdigheten i dessa tester, och det rättvisa i det gränsvärde som används.

I princip är jag alltid skeptisk mot läkare, vilket i och för sig kan bero på att vi haft blivande sådana som redigerat denna tidning, och jag skulle aldrig, säger ALDRIG, låta dom använda kniven på mej.

Det som kändes värst den gången i Lahtis för två år sen var ändå lögnerna.

Läkarnas lögner, ledarnas lögner, åkarnas lögner och förnekanden, innan de samtliga tvingades krypa till korset, sedan en kvarglömd läkarväska på en bensinmack till slut blev det avgörande beviset.

Jag vill så gärna tro på Kaisa Varis lilla finska alptält, och att hon inte kunnat ställa in det på rätt sätt, men när vi nu också har bildbevis på samarbetet Varis-Kyrö, är hennes ögon inte längre lika ljusblå.

Till sist: jag vet inte hur många indignerade dopningskrönikor jag skrivit i mitt liv.

Dessvärre är detta knappast den sista.

Lasse Sandlin