Så blev lille Per störst i världen...

Historien om Elofsson - från mobbad skolgrabb till skidkung

1 av 8
var mobbad Per Elofsson var liten till växten som ung och blev mobbad i skolan. Sportbladets Patrik Thornéus skriver i dag historien om hur den lille, envise norrlänningen återigen blev bäst i världen.
SPORTBLADET

VAL DI FIEMME

Det handlar om attityd, om inställning och om vilja. Per Elofsson har inte fått någonting gratis, utan hans väg mot toppen har kantats av misslyckanden, olyckor och mer eller mindre allvarliga bakslag.

I OS i Salt Lake City åkte han på en riktig dundersmäll, som fick honom att fundera över om det överhuvudtaget var värt att fortsätta.

Men Per gav aldrig upp, han var annorlunda och nu är han återigen bäst i världen - mot alla odds.

Här är berättelsen om hur den lille, mobbade och envise norrlänningen återigen blev bäst i världen.

Att det blev skidåkning var naturligt. Hemma i den rödmålade villan i byn Röbäck, utanför Umeå, ringlade spåren runt husknuten och pappa Tore var tränare på orten. Som treåring stod Per Elofsson för första gången på löparskidor och ingen kunde då tänka sig att den taniga, lilla pojken en dag skulle vinna tre VM-guld, världscupen och även få Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Per Elofsson var ingen stjärna som ung. Han var liten till växten och kunde inte konkurrera med sina betydligt större klasskamrater. Istället blev Per mobbad för sin storlek och det gick så långt att mamma Annika och pappa Tore var tvungna att ta kontakt med skolledningen.

I Kalle Anka Cup - Sveriges största ungdomstävling - gjorde han mediokra resultat. Som tolvåring, i Rättvik, blev han 33:a och på väg hem sa han till pappa Tore:

- Dit ska jag nästa år också.

Året efter blev han 34:a och vilken tonåring som helst hade lagt skidorna på hyllan. Men inte Per, han tränade vidare och så smått började han utvecklas rent kroppsligt. Han blev längre, han lade på sig muskler och hans inre organ utvecklades.

I ungdoms-SM 1992 blev han 17:e man på 5 kilometer och två år senare i junior-SM slutade han femma på tvåmilen.

Pappa Tore berättar om ögonblicket då han förstod att sonen Per skulle bli skidåkare:

- Han kom hem en dag och sa: "Jag ska söka in på skidgymnasiet, nu ska jag satsa allt".

Det blev vändpunkten.

Utklassade sina jämnåriga

Hösten 1993 började Per Elofsson på skidgymnasiet i Lycksele. Han var inte bäst, inte ens i sin årskull. Men läraren Ove Westerberg noterade att Per var nyfiken och hade en oerhörd vilja. "Måtte han bara ha rätt psyke", konstaterade Westerberg för sig själv och svaret lät inte vänta på sig.

Första året var Per Elofsson en i mängden, andra året slog han sina klasskamrater och tredje året var Per så överlägsen att hans jämnåriga inte längre ville träna tillsammans med honom.

Han var helt enkelt för bra.

Envisheten och ambitionen att vara bäst fick Per Elofsson att hela tiden flytta gränser. Han utvecklades mer och mer till att bli perfektionist och träningsdagboken blev hans bäste vän.

Våren 1996 tog Per Elofsson studenten. Per gick ut skolan med hyfsade 3,4 i betyg - ett betyg som skulle ha varit bättre bara han hade satsat lite på sina studier.

Mamma Annika och pappa Tore bestämde sig för att åka till Lycksele för att fira att sonen äntligen var klar med skolan, men Per ställde in allt. Istället för studentfest åkte han till Österrike för att testa nya skidor inför kommande säsong.

1996 och 1997 tog han junior-VM guld och med det kom uppmärksamheten. Plötsligt insåg alla att det fanns ett liv efter Wassberg, Mogren och Svan.

Räddaren hette Per Elofsson.

Världscupspremiären vintern 1998 blev Röbäck-åkarens definitiva genombrott. Att han var duktig visste alla, men att han skulle slå till redan i finska Muonio - under sin första riktiga säsong i senioreliten - trodde ingen. Per Elofsson slog sin idol Björn Dählie och segern var lika övertygande som talande.

Tronskiftet hade börjat.

Loppen i Muonio hans bästa

Per Elofsson rankar fortfarande loppen i Muonio - han åkte även stafetten och såg till att Sverige vann - som sina bästa någonsin. "Den känslan har jag aldrig haft, varken förr eller senare", har han förklarat.

En tävling han förövrigt vann överlägset.

I Ramsau-VM 1999 hade förväntningarna stigit. Per Elofsson var ett litet svenskt medaljhopp och han gjorde inte bort sig. Tvärtom. En åttonde- och en niondeplats var ett styrkebesked. Ändå var Per Elofsson riktigt missnöjd. Han ställde upp i stafetten, men efter det bestämde han sig för att åka hem och strunta i femmilen. "Det är bara att bryta ihop och komma igen", är numera ett klassiskt Elofsson-citat. Beslutet att lämna Ramsau ifrågasattes av många, men Per Elofsson var fast besluten att åka hem till Röbäck och träna.

Som alltid gick han sina egna vägar. Ingen, inte ens dåvarande förbundskaptenen Magnar Dalen, lyckades övertala honom att stanna.

- Jag fungerade som rådgivare, men i slutändan var det alltid han som bestämde. Per är bestämd och följer alltid en inre känsla, säger han.

Säsongen 1999/2000 skulle bli hans, men världscupspremiären i Kiruna i november 1999 höll på att sätta stopp för en fantastisk karriär. Elofsson ramlade i stafetten och trasade sönder ena höften och skinkan mot en sten. När han lämnade Matojärvi skidstadion i ambulans och iförd syrgasmask visste ingen om han någonsin mer skulle komma tillbaka till skidspåren.

Ingen utom Per:

- Jag bestämde mig direkt för att vända olyckan till någonting positivt och med facit i hand växte jag både som människa och skidåkare, säger han.

Fyra i världscupen

Två månader senare stod han på startlinjen igen och avslutade säsongen strålande. Han slutade fyra sammanlagt i världscupen - trots att han stundtals besvärades av höftskadan.

Men Per var inte nöjd.

Sommaren 2000 tränade Per Elofsson hårdare än någonsin hemma i Röbäck. Han åkte rullskidor, han sprang på myrar och styrketränade så mycket att till och med konkurrenterna förvånades över 23-åringens träningstålighet.

Han var ute efter revansch.

Småkrasslig avstod han världscupspremiären i norska Beitostölen, men sedan började Per Elofsson rada upp segrar. Hann vann andra tävlingen i Beitostölen, han vann i Santa Caterina och i Brusson och kom till VM i Lahtis i februari 2001 som en av guldfavoriterna.

Per Elofsson motsvarade alla förväntningar. Han vann öppningsdistansen, 15 kilometer klassiskt, jaktstarten och såg till att Sverige tog silver i stafetten. Trots framgångarna valde han att - precis som vanligt - följa sin planering och strunta i tremilen, där han skulle ha varit given favorit. I stället satsade han allt på femmilen, men då hade krafterna tagit slut. Per blev till slut sexa, men var inte ett dugg missnöjd med resultatet.

Han var redan en stor vinnare.

Sedan kom OS i Salt Lake City 2002 och Per Elofsson var den stora favoriten, men redan i första loppet knäcktes han totalt. Han hakade på spanjoren Johann Mühlegg - som var fullproppad med förbjudna substanser - och efter halva loppet gick han in i den berömda väggen. Bilderna när Elofsson bryter är svensk idrottshistoria och OS var förstört.

Redan efter första loppet.

- Jag visste att jag var bäst och därför skulle jag bara med när han gick. Men som sagt, allt hade jag inte räknat med"

Smällen i Salt Lake City tog hårt på Per Elofsson, både fysiskt och psykiskt. Han kom hem och avslutade världscupen snyggt - och tog sina andra raka totalseger - men han hade fått sig en rejäl tankeställare.

- All dopning gjorde att man funderade om det var värt att fortsätta, har han berättat.

Årets säsong började katastrofalt. I juni blev Per Elofsson fotskadad under ett träningspass och när han kastat kryckorna blev han sjuk. I juli drabbades han av mycoplasma - en form av bakterie som angriper luftvägarna. Först i november kunde Per börja träna ordentligt och VM var det stora målet - även om han inte kunde hoppas på medalj med den tuffa och jobbiga sommaren och hösten.

Men som vanligt gick Per Elofsson sina egna vägar. Han lade inte upp något träningschema, utan han litade på den inre känslan. När andra tränade så vilade han, när andra tävlade så tränade han och så höll det på fram till VM i Val di Fiemme.

Resultatet vet vi.

När Björn Dählie våren 1998 fick frågan av Sportbladet om vad han tror om Per Elofssons framtid svarade den norska skidkungen snabbt:

- Redan i fjol såg jag att den där grabben kan, så egentligen är jag inte överraskad att han gör framsteg. Elofsson har den största talangen av alla i världscupen och han kommer så småningom att bli bäst, säger Björn Dählie.

- I honom ser jag mig själv som ung.

Så rätt Dählie fick.

Har förverkligat sina mål

Under hela sin uppväxt har Per Elofsson haft DET: inställningen. Precis som den där gången när han som tolvåring åkte hem från Kalle Anka Cup-tävlingarna i Rättvik har Per Elofsson satt upp mål och förverkligat dessa, satte upp nya mål och förverkligat dessa också.

Mot sig själv har han alltid varit hänsynslös. För varje säsong som går ökar han träningsdosen och det innebär att hans liv blir allt mer inrutat. Elofsson tänjer gränser. Han vill hela tiden träna lite mer, lite bättre och i slutändan bli bättre än sina konkurrenter.

Som 17-åring tränade han redan 412 timmar om året.

Per Elofsson vet vad som krävs för att nå toppen. Nu är han där och han har satt upp nya mål.

Att bli bättre och vinna mer.

- Segrarna är faktisk inte allt. En minst lika stor drivkraft jag har är att se hur bra man kan bli, säger Per Elofsson.

Röbäcks-sonen Per Elofsson är störst igen.

Och egentligen förstår alla varför.

Patrik Thornéus