- Det bara svartnade

Jörgen Brink kroknade totalt med två km kvar: Det var fruktansvärt

1 av 2 | Foto: mats strand
Föll ihop i målfållan Jörgen Brink var helt färdig efter målgången i stafetten. Han var så trött att han knappt uppfattat vad som hänt i slutet av loppet.
SPORTBLADET

VAL DI FIEMME

Hans huvud värker, hans kropp är totalt förlamad av mjölksyra och hans ögon kan inte längre fokusera blicken.

På några sekunder förvandlas gulddrömmen till panik.

Och ren förtvivlan.

- Jag minns nästan ingenting av vad som händer. På hundra meter blir allt bara svart och jag kan knappt stå på benen, säger han.

Genomklappningen är hänsynslös. På mindre än två kilometer förlorar Jörgen Brink inte bara det givna svenska guldet - utan också kontrollen över sin egen vältränade kropp.

Den lyder inte längre.

Hans vilja räcker inte till för att förflytta den.

- Det är egentligen helt obegripligt. Visst var jag trött innan, men inte så trött att jag skulle behöva tappa ledningen. Jag tänkte att det skulle räcka till guld ändå, säger Jörgen.

Det trodde alla.

Lagkompisarna Anders Södergren, Mathias Fredriksson och Per Elofsson gav segerintervjuer i målfållan, speakern Kjell-Erik Kristiansen talade om att 14 års ökenvandring var över för svenska stafettlag och förbundskaptenen Per-Erik Rönnestrand knöt näven i en kort, distinkt segergest mot den svenska journalistkåren.

Då var det två kilometer kvar och Jörgen Brink hade över 20 sekunder tillgodo på norrmannen Thomas Alsgaard och tysken Axel Teichmann, som jagade bakom.

På några få meter förändrades allt.

"Plötslig hände något"

- När jag kom upp för backen och på den korta platten var det bara utförskörningen kvar in mot mål. Plötsligt hände någonting. Det började snurra i huvudet och kroppen sa stopp, säger Jörgen Brink.

Han hade gått in i den berömda väggen. På några hundra meter utför (!) tappade han ledningen och Alsgaard och Flibrich gled ifrån en nästan stillastående Jörgen Brink när det var 1,3 kilometer kvar.

Då visste han knappt var han var.

- Kommer inte ihåg så mycket. Givetvis var jag förtvivlad, det minns jag. Jag hade svikit övriga laget, tänkte jag, och ögonen kunde inte fokusera längre, säger Jörgen Brink.

- Då var jag inte säker på att jag ens skulle ta mig i mål.

Medan norrmannen och tysken gjorde upp om guldet kämpade Jörgen Brink förtvivlat för att ta sig runt. Hans teknik var borta, hans krafter slut och han bara stapplade omkring på skidorna. Kort före mål gav han upp, böjde sig ner och sakta, sakta gled han över mållinjen och föll ihop.

Kompisarna tröstade

Övriga lagkamrater - som stod och väntade på att få hylla guldhjälten - hade hoppats få hissa Jörgen Brink, men i stället gick de fram för att trösta. Läkaren Mats Carlén och förbundskapten Per-Erik Rönnestrand sprang också till målfållan för att ta hand om den helt utmattade slutmannen i laget. Efter några minuter reste sig Jörgen Brink och stödd av Carlén och Rönnestrad leddes han ut ur målområdet.

Ögonen snurrade i det plågade ansiktet.

- Det var fruktansvärt. Speciellt som man visste att man hade förstört för alla andra, för Sverige, säger Jörgen Brink.

Efter en kvart var han så pass pigg att han orkade gå upp och ta emot blommor som bronsman, men det var en klen tröst. På presskonferensen efteråt satt han intill den norske guldhjälten Thomas Alsgaard och till och med han tyckte synd om svensken.

- Idrott kan vara grymt och det var det i dag. Jag tycker synd om Jörgen, men det handlar bara om idrott. Det ska man alltid komma ihåg, säger Thomas Alsgaard.

Jörgen Brinks blick är uttryckslös. Han ser nästan apatisk ut när han blickar ut över mediahavet framför sig.

Smällen kostade Sverige guldet.

På ett brutalt, fruktansvärt och hemskt sätt för den genomsympatiske 28-åringen från Delsbo i Hälsingland.

Patrik Thornéus