Lätt att vara efterklok - men samma sak hände Brink i SM

SPORTBLADET

CAVALESE

Lätt att vara klok i efterhand...

Men: varför fick Jörgen Brink köra sista sträckan?

- Jörgen är en bra sistaman, och Jörgen kommer att vara en bra sistaman också i framtiden, påstår Per-Erik Rönnestrand, svensk förbundskapten.

Kanske det. Men har "Peken" då inte glömt SM-stafetten för en månad sen och gör han sig inte då skyldig till en felaktig laguttagning?

Idre 26 januari som Val di Fiemme 25 februari - två tävlingar med kusligt lika händelseförlopp.

Här i Val di Fiemme går Jörgen Brink in i väggen med 1,5 kilometer kvar efter att ha gått ut på sista sträckan med 22,9 sekunders försprång till Norges Thomas Alsgaard.

I Idre för en månad sedan gick IFK Umeås Jörgen Brink ut 15,8 sekunder före Östersunds SK:s Thobias Fredriksson, han hade vid tre kilometer utökat ledningen till 20 sekunder, vid åtta kilometer ledde han fortfarande med sju men med 1,5 km kvar var han inhämtad.

I mål är Jörgen Brink 16,4 sekunder efter här i Val di Fiemme - i Östersund var han 6,2 sekunder efter i mål.

I Idre handlade det om klassisk stil, här i Val di Fiemme om fri stil.

Två olika stilar, två olika sorts skidor - men det är naturligtvis inte skidorna det handlar om. Utan huvudet.

Pressen blev för stor för Jörgen Brink, och att Jörgen stod nästan stilla på toppen av sista backen var bara ett utslag av den mentala kollapsen.

Bättre med Elofsson på sista

Som loppet utvecklade sig - med norsk kollaps på första sträckan (Anders Aukland tia) och tysk kollaps på andra sträckan (Andreas Schlütter nia) - hade det naturligtvis varit bättre med Per Elofsson på sista, men det hade inte ens Per-Erik Rönnestrand kunnat räkna ut.

Däremot: att Jörgen Brink, hälsingen med de snälla ögonen, inte var rätt man att avsluta borde han ändå kunnat räkna ut.

Det finns i skidor inget större än att vinna en stafett. Därför heller inget värre än att förlora en stafett på det vis som Jörgen Brink nu gjorde.

Att ha sabbat för sina kompisar istället för att säkra den lagseger man sen ska dela glädjen kring.

Som en fotbollens Staffan Tapper. Som en ishockeyns Tommy Salo.

Vi kan komma med våra tröstande ord - 3000 av våra läsare gjorde det på nätet - men Jörgen Brink med sina spaghettiben kommer inte att tro oss, när vi berättar att livet har andra värden. Att det bara var idrott det handlade om.

Mardrömmen slut - om tio år

Inte i dag, inte i morgon. Kanske om tio år när han kommit ur sin mardröm och slutat sin ökenvandring.

Jörgen Brink är inte den förste, och han lär knappast vara den siste av sin sort.

Namnen och åren finns ristade som fotnötter i skidhistorien: Artur Häggblad i Sollefteå-VM 1934, Janne Stefansson i Squaw Valley-OS 1960, Hans-Erik Larsson i Falu-VM 1974, Sven-Åke Lundbäck i Lake Placid-OS 1980, Thomas Eriksson i Val di Fiemme-VM 1991, Christer Majbäck i Albertville-OS 1992, Niklas Jonsson i Falu-VM 1993, Mathias Fredriksson i Trondheim-VM 1997, Anders Bergström i Ramsau-VM 1999 plus några mindre kända "stafettmarodörer".

När dramatiken var som störst här i Val di Fiemme satt jag i en barack och hamrade på en krönika till en extra GULD-upplaga - som aldrig blev av.

Inledningen kan man väl ändå få berätta om:

"VAL DI FIEMME. Efter 14 års väntan: GULD i den största av längdskidåkningens olika discipliner."

Så blev det nu inte.

Lahtis-kvartetten från 1989 - Christer Majbäck, Lasse Håland, Gunde Svan och Torgny Mogren - är fortfarande våra senaste stafettvinnare.

Mathias Fredriksson trodde inte det var sant, och förutom den olycklige Jörgen Brink är det naturligtvis Mathias man tycker mest synd om.

Även om Mathias, faktiskt, nu äntligen fick en medalj i detta mästerskap.

Norge i topp igen, för sjätte gången på de senaste sju VM- och OS-stafetterna, och jag har norska vänner som förklarar segern med - Auklands genomklappning...

Otto Ulseth, krönikör på Adresseavisen:

- Har du tänkt på, Lasse, att om Anders Aukland inte klappat igenom, så hade Norge, Tyskland och Sverige följts åt hela vägen fram till spurten - och då hade Brink förmodligen vunnit. Alsgaard fruktade Brinks spurt mest av allt...

Nej, Otto, det har jag inte tänkt på.

Däremot på Klas Östergren, författaren som lärt oss:

"Vi måste tillåta oss att misströsta, i varje fall ibland".

Lasse Sandlin