Thobias första seger - då blev det härlig broderskärlek

SPORTBLADET

MILANO

Vilken underbar bild av broderskärlek!

Lillebror Thobias passerar mållinjen med höjd högernäve i segergest, innan han glider rätt in i armarna på storebror Mathias och får en riktig björnkram. Plus en svordom i örat.

Så nu är Ann-Sofies och Runes pojkar från Dals-Rostock bäst i världen båda två:

Thobias Fredriksson, världsmästare.

Mathias Fredriksson, etta i världscupen.

För de mer insatta i den svenska truppen var Sveriges andra guld i detta VM ingen överraskning. För mej däremot.

Jag trodde nog det skulle gå den vanliga vägen, den norska nämligen, men nu fick "söta bror" - det är ju så dom brukar kalla oss...

- nöja sig med ett silver till Håvard Bjerkeli och ett brons till Tor-Arne Hetland, de senaste årens storloppsvinnare, både i Salt Lake City-OS förra vintern och vid VM-premiären i Lahtis 2001.

Den speciella världscupen för sprint har ju också alltid vunnits av norrmän. Från Björn Dählie första säsongen 1996-97 via Thomas Alsgaard, Dählie igen, Morten Brörs, Jöns Jacob Verdenius till Trond Iversen, förra säsongens vinnare.

Men lillebror Fredriksson gjorde ett taktiskt perfekt lopp finalen, där han ovanligt tidigt placerade sig långt fram utan risk för att bli störd. In på upploppet kom han som två och, faktiskt, spurtade han tämligen enkelt ned Bjerkeli.

För övrigt bar Thobias Fredrikssons Val di Fiemme-onsdag en mästares stämpel från första till sista stavtag.

I tidskvalet var han bara slagen av det stora hemmahoppet Christian Zorzi, som föll mot de båda norrmännen i den ena semifinalen.

Sin kvartsfinal vann han och hade bara den våldsamt spurtande Anders Högberg startat sin finish nån sekund tidigare, så hade det blivit två svenskar i semi - vilket hade varit mer väntat än det slutliga guldet.

För även om vi har ett antal sprintspecialister så är dom knappast kända som några vinnare.

Thobias Fredriksson har till exempel ALDRIG vunnit en sprinttävling i världscupen, även om han radat upp pallplaceringar.

Han kom tvåa i höstas både i Düsseldorf och Linz, och förra säsongen var han trea just i Val di Fiemme efter Trond Iversen och Keijo Kurttila.

Vintern 2000-01 var han tvåa vid för-OS i Salt Lake City, men sen får vi gå tillbaka ända till december 1998, då Thobias hade sin tidigare mest framgångsrika månad: trea i Milano, tvåa i Garmisch och tvåa i Kitzbühel.

Sin allra första palluppstigning gjorde han förresten just i den stad, där jag i dag såg loppet på Eurosport med förre svenske förbundskaptenen Magnar Dalen som duktig engelskspråkig ledsagare; i Milano alltså, som tvåa efter finske Ari Palolahti men före österrikiske trean Christian Hoffmann.

Vägvinnande motto

På den internationella presskonferensen hör Thobias berätta om sitt motto, och det låter som en bra idé om man vill slippa trassla in sig i konkurrenter, vilket ju ofta händer i den här speciella tävlingsformen:

- Jag gillar helt enkelt inte att ha skidåkare före mej.

Till sist, ett Grattis även till Janne Bengtsson i Karlstad, friidrottstränaren som nu i tre säsonger varit inblandad i Thobias Fredrikssons VM-projekt.

I dag presenteras Janne Bengtsson som "friidrottstränare" kort och gott, men en gång i tiden var han faktiskt förbundskapten för vårt landslag.

Efter Herman Buuts - före Anders Borgström. Alltså åren 1981-83, då också friidrottens första VM avgjordes i Helsingfors -83.

Bengtsson blev medaljlös den gången. Tre medaljhopp hade han, men Sven Nylander blev fyra, Lisa Skoglund sexa och Patrik Sjöberg inte bättre än elva.

Bättre glid på snön alltså.

Lasse Sandlin