Sandlin: Det viktiga är att man har en idé – det hade Inge Bråten

SPORTBLADET

Man kan ej vara nog försiktig i valet av sina föräldrar.

Det var väl så skolpojken började

sin berömda uppsats; enligt Pelle Holm skedde det redan nån gång på 1800-talet.

Silver-Mats Larsson var verkligen noga i sitt val.

Pappa Gunnars meriter har vi matats med varje dag nu.

Men mamma Karin var duktig hon också.

Jag återkommer strax till arvsanlagen och ”Lill-Hulåns” båda föräldrar i Nordanåker, Dala-Järna.

Men först några ord om detta mycket speciella att den enda svenska medaljen tas av en åkare som i sista stund kastas in som reserv för en krasslig före detta världsmästare och olympisk guldmedaljör, som i sin besvikelse packar väskan och sticker hem.

Sandlådenivå, förstås – och kritiken mot förbundskapten Inge Bråten tystnade snabbt.

Det är alltid segrarna – eller som här en silvermedaljör... – som skriver historien, men egentligen är hela ifrågasättandet av Bråten märkligt.

Inte mycket kan vara enklare än att vara förbundskapten i ett landslag som består av individuella idrottare.

Det enda som kan gå fel är att man råkar ta ut fel lag nån gång, men skulle så vara och man då kan motivera det, så är väl det OK.

Bara man har en idé. Och det hade Inge Bråten.

Nu kan laget slappna av

Alla aktiva vill naturligtvis tävla, ingen vill sitta på avbytarbänken eller på läktarn, men ansvaret att ta ut laget ligger till slut på en enda man: förbundskaptenen.

Med facit i hand visade det sig nu, att Inge Bråten tagit ut helt rätt lag.

– Det känns som en stor seger för Mats – men också som en liten seger för mig, sa Inge Bråten; utan att göra någon affär av det.

Och precis som jag hörde Per Elofsson i går säga från Sapporo, så tror jag, att den här silvermedaljen nu kan få det svenska laget att slappna av.

VM är i gång – och den svenska starten med ett silver plus fyra ytterligare finalplatser är fullt godkänd.

Nog har han att brås på...

Så detta med arvsanlagen...

Att pappa Gunnar tog både OS-silver (stafett) och OS-brons (15 km) 1968 i Grenoble, och i det nu aktuella Sapporo vid OS 1972 fixade två fjärdeplatser (tremil och stafett) har du nu hört och läst några gånger.

På tremilen låg förresten ”Stor-Hulån” tvåa efter suveräne Vjatjeslav Vedenin ännu tre kilometer från mål, men sen spurtade de båda norrmännen Pål Tyldum och Johs Harviken förbi honom.

I mål var pappa Gunnar 1,28 sekunder från bronset.

Mamma Karin hette Jägmo innan hon gifte sig till namnet Larsson. Som dotter till gamle skidledaren Arne Jägmo, Skidförbundets ordförande åren 1977–82, var hon uppvuxen i såväl skidspår som bland skogens orienteringskontroller.

1966 kom Karin trea individuellt på skidornas junior-SM och tog guld både i lag och i stafett tillsammans med Marianne Bogestedt och Ulla Nilsson; klubb Västerås IK.

1968 sprang hon, 19 år gammal, andra-sträckan i OK Tjärnen, Hälleforsnäs överlägsna vinnarlag i SM-budkavlen mellan de båda tio år äldre tvillingarna Sonia och Ulla Lindkvist, den tidens världsetta.

Så nog har han att brås på vår förste Sapporo-medaljör på längdskidor sedan Sven-Åke Lundbäck tog OS-guld på 15 km 7 februari 1972.

Lasse Sandlin