Bergström: Hoppas på mer attityd och mindre nöjdhet i OS

SPORTBLADET

Gåta: Vad får du om du slår ihop en halv stav, en muskel, en slö norska, en förkylning, två hårda skidor och fyra tiondelar?

Svar: Skälet till att ingen svensk var i final i går.

Svårare gåta: Om sprint avgörs av slumpsaker – varför vinner inte vi?

Något syns i Jesper Modins ansikte. Har det fastnat äppelmos på näsan och kinderna?

Han har nyss missat en kurva, tumlat ner i snön, brutit staven och stakat in sist i sin kvart, nu sänker han inte gångfarten genom den mixade zonen. Vi ropar, tvåmeterskillen tar sig samman och ger en intervju.

Min diktafon har klockat den till arton sekunder lång och med ett riktigt citat: ”Det går fort som fan men ååååh så jävla klantigt!”. Moset är snor, svett och tårar.

Ingen svensk i final

Sverige förlorade i går. Ja, det var inte en blandad insats, vi föll som lag, var för dåliga.

Till den här säsongen har vi fått en sprinttränare i Arild Monsen, han säger att svenskarna ska sluta kvala strålande för att sedan tappa. I går låg vi etta, tvåa och femma efter herrkvalet och tvåa, fyra, åtta på damsidan. Vi var bäst i världen medan världen förberedde sig på de viktiga loppen.

Så gick ett par målgångar och vi hade ingen som körde i finalerna. Bäst kännetecknas Sveriges veka fajtingvilja av Björn Lind. Tvåa i kvalet, vidare från kvarten, kass i semin. Ryssen Alexander Panzhinskij dunsade på rumpan på upploppet och smög skamset i mål, ändå slog han regerande OS-kungen Lind med tio sekunder. Och Björn var nöjd med sin insats!

Flera bortförklaringar

Jag hörde många bortförklaringar i går. Lind hade för hårda skidor, underbart starka Hanna Falk hade inte tiondelarna på sin sida, Emil Jönsson sträckte ljumsken, Anna Olsson följde fel rygg i en backe, Lina Andersson var sjuk för fyra veckor sedan och så vidare.

Ändå läser jag hellre det här: Efter guldsäsongen 2006 har Sverige vunnit 4 av 58 världscupssprinter. I går var vi inte nära på en femte, ändå var Arild Monsen ytterst tillfreds.

OS är om drygt två månader, till dess hoppas jag på mer attityd och mindre nöjdhet, mer knutna nävar och mindre förklarande ursäkter. För i Kanada vill jag i första hand se sprintsvenskarna med medaljer om halsen.

I andra hand vill jag se dem nerkletade och pissarga för att det gick fort som fan men att de var jävligt klantiga.

FAKTA

Skidor