”Feber och hostade blod, jag körde fem mil ändå”

Sixten Jernberg om uppväxten, skidåkningen och sin starka vilja – Läs Stefan Holms intervju från november 2010

1/14
SPORTBLADET

YTTERNÄS. Smedjan och skogen formade en av Sveriges största skidåkare.

– Det är inte många som har upplevt så hårt arbete, men det gav resultat, säger Sixten Jernberg.

Under karriären körde han 22 individuella lopp i OS och VM – och blev aldrig sämre än femma.

Sixten Jernberg tillsammans med Sportbladets Stefan Holm i november 2010.
Sixten Jernberg tillsammans med Sportbladets Stefan Holm i november 2010.

Sixten Jernberg, 81, släpper ratten med högerhanden, lutar sig över passagerarstolen och pekar ut genom sidorutan.

– Där borta, femtio meter in från vägen. Där låg det.

Legendaren som 1956–1964 tog nio medaljer på tolv OS-lopp berättar om sin uppväxt och vill visa var han föddes. Tydligen såg han dagens ljus i ett nu rivet dubbelhus där människor och kreatur bodde under samma tak.

– Man tror inte att det är sant, men jag föddes i en gammal ladugård. Vi hade det fattigt som tusan. I efterhand har jag funderat på hur fan det kunde vara på det viset. I dagsläget skulle man inte släppa in en ko i en sådan ladugård. Det enda djur som hör hemma där är råttor, säger han.

Sixten Jernberg var en av fem pojkar i en syskonskara på nio. Mamma Märta skötte barn och hem medan pappa Einar ingick i ett arbetslag som byggde vägar och järnvägar med handkraft. Det handlade om AK-arbete, statens dåtida sätt att motarbeta arbetslösheten.

Sixten var tvungen att hjälpa till med försörjningen och började redan som tolvåring jobba i en smedja i området.

– Pengarna lämnade jag till morsan. Allt gick från hand till mun, berättar han.

Trots de tuffa tiderna är många av Sixten Jernbergs barndomsminnen ljusa som snö.

– Skogen var ju fri för alla, då som nu, och längs bäckarna kunde man meta lax­öring. Vi hade jädra inget att klaga på. Morsan var en oerhört stark människa. Hon klarade allt.

”Jag tränade alltid”

Många skulle beskriva Sixten Jernberg med exakt samma ord. Envisheten gjorde honom till en vinnare och det märks med all tydlighet när han parkerar bilen och öppnar dörren till sitt hem i Ytternäs, ett par kilometer från födelseplatsen.

Det är som att kliva in i ett idrottsmuseum. I farstun hänger en stor svartvit bild på Sixten och i hallgången syns knappt tapeten för alla diplom. Vardagsrummet är ett enda stort prisskåp och i ett av de andra rummen är ena väggen klädd med gamla träskidor.

Vilka egenskaper gjorde dig till en av tidernas största skidåkare? Bara Björn Dählie har fler OS-medaljer på herrsidan.

– Att inte ge tappt, att aldrig ge slaget förlorat. Dessutom tränade jag alltid, oavsett hur jag kände mig. Ibland sa jag till henne att hämta mig med bilen långt åt helvete, säger Sixten och pekar på hustrun Kerstin.

Hon sitter vid hans sida och ber honom sluta svära, men det är som att hälla vatten på en gås i ett borstbinderi.

– Jag sprang långa sträckor på nya marker för att se mig omkring, om det var ställen att återvända till för att fiska och plocka bär. En gång gav jag mig i väg på en jättetur på fem mil. Jag hade stövlar och var ganska tungt klädd och skulle springa över en ås, där det var slirigt och jävligt. Då halkade jag och slog av tre revben mot en stubbe. Fan, vad jag slog mig. Det sved och värkte, men till slut domnade det bort, så jag sprang vidare till den högsta punkten. Inställningen att inte ge tappt finns där än i dag. Det är en jävla nackdel när man kommer upp i åren.

Är du slav under din egen vilja och envishet?

– Ja, så är det. I dag är det bara envisheten som håller mig på benen.

Vilket är ditt första minne av skidåkning?

– När jag var sju år hade vi tok för oss efter skolan. Det var mest lek, mest utför. Vi bjöd in pojkar från andra byar och åkte i jätte­backar. Det var kaos, skidbrott och höga hopp. Stenar och träd var i vägen.

Sixten Jernberg, som även spelade ishockey, bestämde sig för att satsa på skidåkningen efter att 1949 ha vunnit junior-DM i Malung. Den segern betydde mycket för honom.

– Per-Erik Larsson från Oxberg var egentligen bättre än mig, men jag slog honom på 15 kilometer och sedan... Ja, det var fritt fram. Då tvärslutade jag med hockeyn, började jobba i skogen och la ner mer tid på regelrätt träning. Jag åkte skidor till huggningen där man kämpade med grova granar och tallar och, hu, vet vad.

– På kvällarna tog jag en extra sväng, trots att jag var mör och söndersliten. Jag löpte och pulsade i snön, sökte de högsta bergen och de blötaste myrarna. Kondition fanns det hur mycket som helst.

Landslagslägren var ”viloläger”

Sixten Jernberg vann sin första mästerskapsmedalj 1954, då han ingick i det svenska stafettlag som tog VM-brons i Falun. Fram till 1964 åkte han totalt 22 individuella lopp i VM och OS och vann åtta guld, sex silver och tre brons.

– De som var jämngamla hade inte kommit på att de måste träna varenda dag för att ha allt under kontroll. Fram till 1956 var jag den ende som tränade dagligen. Jag ”spjäkte” kroppen allt som gick.

Du har tidigare berättat att du såg landslagslägren som ett slags semester.

– Ja, jämfört med mitt eget sätt att leva var det så. Viloläger, brukade jag kalla det. Jag ville ha tyngd i arbetet så att jag fick bruka musklerna.

Kan man se ditt arbete som skogshuggare som betald fysträning?

– I högsta grad. Jag tränade även när jag inte tränade. Jobbet gav mycket. Jag kånkade på en motorsåg som vägde 20 kilo och barkade så att svetten sprutade... Sedan kunde jag, fullt arbetsklädd och med storstövlar, åka upp på något berg.

Stämmer det att du brukade träna utan att dricka?

– Ja, och det var rent vansinne. Fram till 1957 blev det många långa färder. Det hände att jag sprang i fyra-fem timmar. Ibland var jag så torr att det dammade salt omkring mig.

På den tiden fanns det inga idrottsfysiologer och näringsexperter...

– Nej. Då var det korv och limpa, konstant. En gång sa en fysiolog till mig: ”Hur bra hade du blivit om du tränat efter mitt huvud?” Då blev jag förbannad. ”Du som inte har något huvud och aldrig har varit svettig, hur i helvete kan du påstå att jag hade blivit bättre om jag tränat efter vad du säger? Jag kom dit jag kom. Räcker inte det?” Det kan hända att jag hade klarat mig ännu bättre om jag inte behövt jobba så förbannat hårt i skogen och kunnat träna i lugn och ro, men det finns inga garantier. Det är som det är. Det finns ingenting att ångra.

Du gjorde OS-debut 1956 och kom hem från Cortina d’Ampezzo med ett guld, två silver och ett brons. Då belönades du med bragdguldet, vilket onekligen var välförtjänt.

– Jo, men då hade jag inte så mycket rutin. Med lite mer skärpa kunde jag ha vunnit en guldmedalj till, på 15 kilometer. Dessutom hade vi vunnit stafetten om inte Lennart Larsson tappat skidan. Jag var ännu bättre 1958. Då fanns det inga backar som var branta nog, inga utförslöpor som var långa nog. Allt var som gjort för mig. Då var jag bland de tre–fyra bästa åkarna på varenda tävling.

Vad hade du för egna förhoppningar inför OS-debuten?

– Jag for ju inte till någon ”olympiad” eller VM bara för att vara med – och fick jag inte åka blev jag vansinnig. Det hände en gång.

Berätta.

– I Zakopane (VM 1962) var humöret på yttersta gränsen och lite till. Jag fick inte åka 15 kilometer och han som var bäst i gamet, Ragnar Persson, fick inte åka alls trots att han vunnit varenda uttagning. Det retade mig något fruktansvärt. Han, om någon, skulle ju ha fått åka en distans – och jag hade vunnit sju SM-guld på 15 kilometer. Det var min distans och dessutom mitt före, glatt, slirigt och jävligt.

Hur protesterade ni?

– Ragnar och jag åkte banan en halvtimme före ordinarie tävling. Jag försökte köra fortare än honom, men han hängde med.

Ni var väl lika arga...

– Jag vet inte om han skällde ut någon, men det gjorde jag ofta. Hujja. Då var det rätt att ge sig på en del i ledningen, men ibland kom någon oförskyllt i skottgluggen.

Tog ni tiden?

– Inte vi, men det gjorde en journalist. Vi åkte en minut fortare än han som vann. Ha, ha, ha.

Det var det VM-guldet...

– Ja, men jag fick ju inte åka.

Vem var förbundskapten på den tiden?

– Jag vet inte vad det var för jävla tomte, men Mora-Nisse och Martin Lundström var med i längdåkningskommittén. Jag förstod inte vad fan de sysslade med. Lennart Larsson åkte i Ragnar Perssons eller mitt ställe... Hur kunde det bli så? Han hade inte vunnit någon uttagning, ingenting.

Vilket av alla mästerskapsguld värderar du högst?

– VM i Lahtis, då min i särklass värste konkurrent, Veikko Hakulinen, var 30 sekunder efter mig på femmilen. Han såg mig hela tiden, men orkade inte hålla tempot. Efter 15 kilometer började han tappa sekund efter sekund. Han var en hårding, Veikko. Det var alltid jämnt när vi tävlade mot varandra. I Finland spelade de toto på oss. Vem skulle vinna? Vem skulle bli tvåa? De andra åkarna var liksom borträknade.

Du vann dessutom Vasaloppet två gånger, 1955 och 1960...

– Det bör man vinna om man är skidåkare, men ibland, som 1957, hade jag inte tid att åka. Då hade de andra åkarna fått en jättechans att slå mig på tremilen i SM i Malung, som kördes två dagar senare. Det ville jag inte ge dem. SM värderade jag högre. Det var stortävlingar på den tiden.

I OS vann du nio medaljer på tolv starter. Hur var det möjligt?

– På den tiden var det inte lika många tävlingar som i dag, men på en ”olympiad” var det fyra lopp i snabb följd. Det passade mig. Jag visste att en del åkare, till och med de bästa, skulle tackla av mot slutet. De åkte som fanken i början, men när det var dags för femmilen och stafetten var de flesta resonabla.

Men skogshuggaren från Lima hade krafter kvar...

– Ja, jag var jämn och har man rätt inställning – att vinna varenda tävling – har man chansen. Sedan finns det ju andra faktorer som spelar in, som vallning och form. Under OS 1960 hade jag feber och hostade blod. Jag körde fem mil ändå och det kanske jag har ont av i dag.

Du blev folkkär, släppte 1960 självbiografin ”I vilda spår”, hedrades med ett frimärke 1974 och ska nästa år hyllas med en bronsstaty, som ska placeras inte långt från din födelseplats. Hur ser du på kändisskapet?

– Den frågan kan jag inte svara på.

Det är klart att du kan.

– Nej, för man får inte säga att man har haft besvär med det. Nästan varenda dag ringer kalenderbitare och pratar om gamla tider. ”Hur gick det då? Vad hade du för tid? Vad var det för fel på dig när du inte vann där?”

Blir du även kontaktad av autograf­samlare?

Sixten svarar inte. Han reser sig, går i väg och kommer tillbaka med några brev som han kastar på bordet.

– Du kan läsa tyska, va? De här jävla breven kom under veckan som var. De kommer konstant. Jag försöker svara på alla men ibland blir det för mycket.

SM-guld – med dysenteri …

Många idrottsmän upplever en enorm tomhet när de slutar. Var det likadant för dig?

– Tomhet? I helvete. Jag har haft fullt upp, säger Sixten och berättar hur han köpte en grävmaskin och byggde en stugby samtidigt som han sålde skidor på uppdrag av Sundins i Hudiksvall.

Du och Kerstin har tre barn. Har du varit en bra pappa?

– Nej.

Nej?

– Från 1957–1978 var jag resande och sålde skidor 120 dagar om året. Då var jag fan inte hemma – och när jag väl var hemma jobbade jag med det här jävla ödet. Jag grävde tills jag somnade över spakarna, säger han syftande på fritidsbyn, som han sålde för fem år sedan.

Sixten Jernberg har problem med knäna, tvingades 1994 till en kranskärlsoperation och fick för två år sedan beskedet att han drabbats av prostatacancer.

Ändå ger han intrycket av att vara Sveriges mest vältränade 81-åring.

– De som träffar mig tycker att jag ser frisk ut, men jag orkar fan ingenting. Går jag en halvmil skulle jag få djävulska problem med att ta mig tillbaka. Jag skulle klappa ihop. För två år sedan kunde jag dra upp spår och åka skidor som tusan, men nu klarar jag inte av det. Att fara till skogs och jaga fågel var mitt största nöje och nu finns inte ens tanken kvar. Hjärtat är dåligt, jag äter på tok för mycket medicin och så har jag fått cancer. Många tar det som en katastrof, men går det åt pipan så gör det. Jag har fått leva i så många år och hållit i gång så förbannat. Jag tror att mycket är självförvållat.

Sixten Jernberg vet inte om han ska skratta eller gråta när han tänker tillbaka på SM-tävlingarna i Umeå 1961. Då rensade han prisbordet trots att han drabbats av amöbadysenteri.

– Hur fan gick det till? Jag hade gått ner fem kilo, ja, ”det” rann rakt igenom. Jag kunde inte träna och knappt köra bilen till Umeå. När det var två kilometer kvar på tremilen ledde Assar (Rönnlund) med tio sekunder. Då stod jag på allt som gick, tog rövarchanser hela tiden. När jag körde över en viadukt hade jag en sådan jävla fart att jag aldrig hamnade på det plana utan landade i medlutet. Jag lyckades vinna med en sekund – och det upprepade sig två gånger till. Under femmilen spydde jag med jämna mellanrum men vann lik förbannat.

Det låter som att din vilja har varit väl stark ibland.

– Tacka fan för att viljan kan vara en bov, men har man ställt sig på tävlingsskidorna ska det åkas. Det fanns inget annat. Jag har aldrig brutit en tävling. Vem skulle få mig att göra det? Vem hade stått i vägen?

– Jag vet inte vem som hade kunnat stoppa mig.

FAKTA

Namn: Sixten Jernberg. Ålder: 81 år. Bor: Hus i Ytternäs. Familj: Hustrun Kerstin, barnen Bo, Anette och Edy. Meriter: OS-guld: 50 km 1956 och 1964, 30 km 1960, stafett 1964, OS-silver: 30 km 1956, 15 km 1956 och 1960, OS-brons: stafett 1956, 15 km 1964, VM-guld: 50 km och stafett 1958 och 1962, VM-brons: stafett 1954, 30 km 1958, segrare i Vasaloppet 1955 och 1960, totalt 32 SM-guld, varav 15 individuellt. Övrigt: Bragdguldet 1956. Klubb som aktiv: Lima IF. Trivia: Sixten Jernbergpriset i längdåkning instiftades 1964. De enda två som tagit fler skidåkarmedaljer i OS är Raisa Smetanina och Björn Dählie.

Foto: HASSE CARLBAUM, AFTONBLADET ARKIV, LASSE ALLARD , STEFAN HOLM, LOTTE FERNVALL, STEFAN HOLM