Är det mängden tårar vi ska mäta?

SPORTBLADET

Therese Johaug verkar inte ha velat fuska men är ändå skyldig och förtjänar ett kännbart straff.

Är vi inte överens om det hamnar vi i ett mycket märkligare läge.

Ska den idrottare med bäst historia och mest uppoffrande läkare gå fri?

Sportbladets Kristoffer Bergström.
Sportbladets Kristoffer Bergström.

År 2013 och 2014 satte Wadas dopningsjägare dit 3 646 personer, de flesta friidrottare, kroppsbyggare eller cyklister. Ska vi, innan vi pratar om Therese Johaug, landa i den siffran?

3 646 är ungefär lika många som det totala antalet svenska olympier genom tiderna, inklusive curlingreserver, fotbollsbänknötare och gamla dragkampare som tävlade i Paris år 1900.

3 646 män och kvinnor som före kisspausen var hårdsatsande idrottare och efter den är ertappade och oönskade.

Hur många av de fällda tror ni angav någon sorts förmildrande omständighet? Ett otydligt reglemente, en bleknad bipacksedel, en elaksinnad rival som spetsat vattenflaskan? Bär med er att sprintern LaShawn Merritt skyllde på påstått penisförlängande tabletter, att löparen Dieter Baumann hävdade att tandkrämen innehöll steroider och att tennisspelaren Petr Korda pekade på en besynnerligt nandrolonhaltig kalvstek.

Det finns tusentals historier och för att sålla i de fantasifulla argumenten krävs kyla och saklighet.

Då är du skyldig

Finns det uppmätta ämnet på Wadas lista över förbjudna preparat? Har du frivilligt stoppat det i munnen, injicerat det eller smort in det på huden?

Ja, då är du skyldig. Din vetskap om innehållet kan möjligen ge strängare eller mildare påföljd, men den tar inte bort den absoluta juridiska skulden. Du ansvarar för din kropp, oavsett om du har lyssnat på tio idrottsläkare eller en slugt leende typ som säljer grönlila kukpiller.

Följaktligen är Therese Johaug skyldig till att frivilligt ha behandlat sig med trofodermin som – oavsett om hon visste det eller inte – innehåller samma milda anabola steroid som användes av östtyska muskelberg på 80–talet. I våras påträffades basebollstjärnan Dee Gordon med substansen i kroppen och dömdes till 80 matchers avstängning. Cyklisten Stefano Agostini fick 15 månader.

Det norska förbundets historia är samstämmig.

Johaugs läpp sprack under försäsongsträningen i Italien. För att inte behöva avstå träning behövdes en mildrande salva. Läkaren fann den på ett lokalt apotek och såg av någon anledning inte den röda varningsskylten med det versala DOPING. Det gjorde inte Johaug heller, utan kletade på krämen och testade sedan positivt hemma i Oslo.

Det krävs mer

Halterna i hennes urin stöder versionen, vilket inte övertygar alla men duger för mig. Jag tror på henne av den enkla anledningen att motsatsen är mindre logisk. Om du redan är överlägset bäst i världen vore det stendumt att applicera en knappt prestationshöjande dos steroider på underläppen. Extra korkat blir det att du sedan, likt Johaug, prydligt rapporterar exakt mängd salva du använt för att fuska.

Det allra troligaste är att norskan försökte vara hederlig. Skidvärldens mest träningsvilliga åkare ville inte sumpa ett enda höstpass. Ändå krävs det mer än en mästerlig mediehantering (i Sverige behöver inte en besviken Charlotte Kalla svara på medias frågor när hon blivit sjua i världscupen, i Norge sätter sig en hulkande Therese Johaug framför pressen när hon riskerar fyra års avstängning) för att frångå själva grundprincipen.

Du kan ha råkat ut för tidernas klantigaste läkare. Du kan ha missat en yttepytte varning på en kartong och varken googlat (andra träffen ger tillräcklig info) eller besökt apoteket en promenad bort.

Förändrar sportens framtid

Men vad får vi för sport om en inte ont anande världsmästares historia värderas annorlunda än 3 646 andra? Ska vi mäta mängden tårar, rakheten i ryggen, kraften med vilken den utpekade slår i bordet och bedyrar sin oskuld?

Jag är inte rätt person att spekulera i en lämplig påföljd, men utifrån experternas utlåtanden låter onekligen två års avstängning rättvist. Det skulle innebära att Therese Johaug, detta föredöme, denna idol, missar VM Lahtis 2017 och vinter-OS 2018. För norsk skidåkning vore det den enskilt största smällen på 2000-talet, en skammens ögonblick som i astmaskandalernas kölvatten borde kosta många sponsormiljoner. Ännu dyrare blir det tappade anseendet. Norge kan komma att ses som de onda, skummisnationen vars segrar man inte riktigt kan ta på allvar. Domen har inte fallit och redan hånar konkurrenterna i Finland och Polen de rödblå försöken att krångla sig ur härvan. Om stjärnorna är så öppna med sitt förakt, vad sägs då i omklädningsrum eller på läktare i vinter?

Torsdag 13 oktober kommer att förändra skidsportens närmaste framtid. Om avslöjandet leder till att Therese Johaug stängs av är det sorgligt. Om hon inte stängs av enbart med hänvisning till att hennes historia var så trovärdig är det ännu sorgligare.