VG:s krönikör: Förbundets inkompetens saknar gränser

Leif Welhaven: Fler borde ta ansvar

SPORTBLADET

Graden av inkompetens har inga gränser i Norges skidförbund.

Nu är den stora frågan om det är tillräckligt att bara landslagsläkaren försvinner ut ur dörren.

Vi måste gå tillbaka till Edvard Munchs ikoniska konstverk (1893) för att finna ett passande uttryck för tillståndet i norsk skidsport nu:

Skrik!

Det finns nästan inte nog med adjektiv att ta fram för att beskriva vad som har skett med längdskidsstormakten Norge.

Bägaren var full redan innan klockan 10.30 i går. Men det var alltså inte nog med att världens bästa manliga skidlöpare hade brutit mot dopningsreglerna, med ett påföljande försök av skidförbundet att bagatellisera domen, eller medicinforskning på friska utövare utan godkännande och uppstädandet runt vanan att astma-medicinera utövare utan diagnos.

Nu rinner kranen så vilt att det råder översvämningsvarning över hela skidstadion.

Behövde bara googla

Ikonen för den kärnfriska norska idrotten, gladjenta fra Dalsbygda, satt plötsligt där med rinnande tårar på Ullevål stadion. Ett positivt dopningsprov från Therese Johaug är i sig självt den ultimata omdömeskatastrofen, oavsett sakens omständigheter.

Och just nu är det svårt att se hur tilliten, och egentligen till och med skidglädjen, ska kunna restaureras inom överskådlig framtid.

Johaug-historien har flera lager.

En sida handlar om utövaren själv. Det ska sägas med en gång: förklaringen och bedrövelsen över vad som har hänt framstår som trovärdig.

Det saknas grund att misstänka henne för att ha brutit mot reglerna avsiktligt och det är lätt att ha sympati med hur oändligt smärtsam detta uppenbarligen är för henne. Samtidigt är reglerna helt klara, och det måste de vara: utövaren har ett objektivt ansvar för vad som tillförs kroppen, något Therese Johaug själv nyligen poängterade då hon kommenterade Johnsrud Sundby-historien. Och ska vi ha ett fungerande antidopningssystem måste det faktiskt vara så, oavsett nationalitet eller förmildrande omständigheter.

Även om det är lätt att förstå att hon litade på läkarens försäkringar om att Trofodermin är okej att ta, tar det för henne bara en googlesökning att få reda på att preparatet innehåller den anabola steroiden clostebol.

Katastrofala konsekvenser

Medan det juridiska ansvaret är Johaugs är skulden läkarens, utifrån vad som sades i UBC-salen. Och även efter att ha nypt sig i armen några gånger är det svårt att fatta hur en rutinerad fackman som Fredrik Bendiksen kunde begå ett så grovt fel.

Först misslyckas han genom att inte ha utrustningen i ordning, sedan köper han medicin på ett utländskt apotek utan att kontrollera innehållet. Därefter lovar han Johaug att det är oproblematiskt. Lägger man till att allt tyder på att förpackningen var tydligt märkt med en dopningsvarning hade vi pratat om rena komedin om inte saken vore så allvarlig.

Det tredje lagret är allvarligast. Och det handlar om system och ledning. Det är toppledarnas ansvar i en organisation att ha en skarp medicinsk apparat. Nu har vi två ärenden på kort tid med katastrofala konsekvenser, utlösta av helt elementära felbeslut.

Då är frågan hur i hela världen detta kunde ske?

Hur är säkerhetsmekanismerna?

Kontrollrutinerna?

Tilliten till utövarna är a och o för trovärdigheten, och därför måste det självklart vara goda säkerhetsmarginaler till allt som heter olagligheter.

Därför finns det inte bara på läkar- utan också på ledarhåll, orsak att fråga sig om de rätta personerna är lämpliga att sitta där de är. För faktum är att hela Norges kelgris, längdsporten, har rasat ner från omdömestoppen, till att bli hackad på och förlöjligad på rekordtid.

Och det kan längdåkningslägret skylla sig själva för.

Kanske borde fler än Fredrik Bendiksen ta ansvaret?

Leif Welhaven