”Fick lyssna på kroppen varje kväll”

Charlotte Kalla om revanschhungern efter besvikelsen i fjol

1 av 3
Charlotte Kalla är på träningsläger i Italien. Första tävlingen är den 18 november i Bruksvallarna. VC-premiär: 26 november i Kuusamo.Cecilia Kalla och Magnus Ingesson.Träningspass i Val Senales, Italien.Foto: MARCUS ERICSSON
SPORTBLADET

VAL SENALES, ITALIEN. Hur säger man till en träningsgalen kropp att vila? Sportbladet åkte till de italienska alperna för att fråga en som ägnat sommaren åt att hitta ett svar.

Charlotte Kalla bara skrattar när hon minns hur hennes hjärna tacklade omställningen.

– I min dumhet kunde jag nästan önska ett bakslag för att veta att ”det gick ju iallafall att träna lite mer”, säger hon.

Kanske väntar ett monster bakom trädörren. Eller en tjurmaja.

En blasé världsstjärna, beredd på att rapa fram korthuggna svar.

Ofta räcker en sekund för att avgöra i vilket slag Charlotte Kalla är. Den gnistrande lyckan när kroppen lyder (VM i Falun 2015), fåordigheten när hon är nervös inför ett mästerskap (dagarna före OS-guldet och -silvren i Sotji 2014), åskmolnsblicken när toppningen misslyckats (VM i Val di Fiemme 2013).

Och så minen som dök upp förra vintern, den matta. Den tillhörde en åkare som redan försökt förklara i hundra intervjuer, som till sist tappat lusten i stället för att gorma ”JAG FATTAR OCKSÅ ATT DET BORDE GÅ FORTARE!!!”.

Lillasystern: Hon är tydlig

Egentligen var inte den mästerskapsfria säsongen 2015/16 så risig. Charlotte Kalla hade två pallplatser i världscupen, blev fyra i Tour de ski och kom femma i totalcupen, det sista är karriärens näst högsta placering. Men uppenbarligen var varken ledare eller media belåtna – för att inte tala om Charlotte. Norges dominans växte sig stor och hotfull, frågorna fick allt negativare underton, Kalla blev less och så läckte engagemanget ur hennes svar. I Falun passerade hon skrivande media utan att ge några kommentarer. Då hade hon ändå blivit sjua.

Är det samma version som väntar här i Sydtyrolen?

I april bröt sig längdstjärnan ur landslagets träningsgrupp och bildade ett fyrmannalag bestående av henne själv, fysioterapeuten Cecilia Kalla, styrketränaren Stefan Thomson och tränaren Magnus Ingesson.

Det här lägret är Stefan hemma, men de andra två hänger utanför intervjurummet i väntan på att det ska bli vår tur.

– Hon är väldigt tydlig med vad hon vill, säger Charlottes lillasyster Cecilia.

Har du fått en ny bild av henne under sommaren?

– Absolut. Jag hade mest träffat henne hemma, men nu är det ett annat fokus.

Vilken är din vanligaste instruktion?

– Backa! Ta det lugnt! Kontroll!

Tränaren: Modigt steg att ta

Kallas solosatsning spänner från april till november, sju träningsläger, sedan är hon tillbaka i landslaget igen. Hon tränar inte mindre antal timmar, men har större skillnad mellan ett hårt och ett lugnt pass. Tvingar sig att chilla. Faller projektet väl ut kan det fortsätta nästa sommar, trots att det är dyrt att betala resor och löner i stället för att nyttja förbundets resurser.

– Ja, nog kostar den en del. Det är hon själv som finansierar det, så man får säga att hon investerar i det hon tror på. Det är ett modigt steg att ta, säger Magnus Ingesson.

När Petter Northug lämnade norska landslaget var det för att ha en egen storsponsor. Går det här att jämföra?

– Nej, det kan man inte göra. Det finns ingen stor sponsor bakom oss.

Så hur går det?

– Det är jobbigt på en del pass, men generellt är hon avspänd och glad. Hon litar på sin plan.

Det rasslar i låset och Charlotte Kalla tar emot. Rummet är kvadratiskt, inredningen helt i träpanel, ljuset gult. Hon hoppar upp på en bänk i hörnet, lägger benen i kors, kängorna på sittytan.

Hon glöder av närvaro. Pratar högt och inspirerat. Verkar lugn, trygg, frågar om vi sett glaciären.

– Visst är det fint? Det är ganska kallt på morgonen, så när solen börjar värma får man dressa om.

”Många känslor måste ut”

Hur lyder din slutgiltiga analys av förra säsongen?

– Jag fick aldrig flyt i det hela. Den riktiga formtoppen infann sig inte. Det bästa loppet jag gjorde var tio kilometer på SM (guld med drygt en minuts marginal), det är inte riktigt den tävlingen jag hade hoppats åka som fortast på.

Minns vi säsongen som värre än den var?

– Ja, men jag var själv med och bidrog till att haussa upp förväntningarna. Många hoppades att jag kunde utmana Johaug.

Ja, Magnus Ingesson sa att du kanske drogs med i mediedrevet att just du skulle utmana Johaug.

– Mm, men det var mer min reaktion på tävlingarna i Kuusamo och Lillehammer (där Johaug dominerade medan Kalla som bäst var tvåa). Då ställdes det på sin spets: vem ska utmana Johaug?

Hade det på sätt och vis varit lättare om mammalediga Marit Björgen varit med och hållit jämna steg med Johaug, så att du fick göra din grej bakom dem?

– Ja, kanske.

Du har sagt att en bra sak med landslaget är att få ”skratta, gråta och drömma” tillsammans med de andra. Varför då?

– Det är vad livet går ut på. Man måste ha många nyanser på paletten för att det ska bli äkta.

För att livet ska bli äkta?

– För att man ska få kontraster. Allt är inte bara superbra hela tiden. Det finns så många känslor man måste få ge uttryck för. Inte bara stänga in dem.

Ändå har du valt ett ensammare upplägg i år.

– Ja, men landslagskompisarna finns kvar. Det blir högst påtagligt när världscupen drar i gång. Och nu har jag en tätare dialog med Magnus. Det blev väldigt speciellt med skadan i slutet av juli.

Smärtan blixtrade till en sommarmorgon. Det gjorde ont att andas. Kalla la om träningen i två veckor innan hon diagnosticerades med en överbelastningsskada i bröstryggen som tog ytterligare flera veckor att bli kvitt.

”Nästan önska ett bakslag”

Bortsett från en förkylning är det sommarens enda missräkning. Eller ska vi se den så? Visst kostade skadan träningstid, men den gav lektioner i den förfärligt svåra konsten att vila.

– Jag ställde in en rullskidtävling jag ville på, men den tiden gjorde vår grupp mer sammansvetsad och stark.

Hur då?

– Jag gillar att planera mitt träningspussel två veckor i förväg. Nu fick jag lyssna på kroppen varje kväll för att se vad den klarade. Jag byggde verkligen tilltro till de andra, även om det var frustrerande. Är ni inte för defensiva nu? Vi kan väl gasa mer?

Du har velat köra en mil extra på rullskidor men de har sagt nej?

– Ja, nästan så att jag i min dumhet skulle önska ett bakslag för att veta att ”det gick ju iallafall att träna lite mer”, men sedan tänker man att det inte bara är den här dagen som spelar roll. Jag vill bli fri det här så fort som möjligt.

När fysioterapeuten Cecilias instruktioner kommer på tal förnekar sig inte Charlotte Kallas perfektionshjärna. Hon verkar inte ha sorterat fram uppmaningarna att lugna sig och ha kontroll, utan minns hellre systerns order att pressa sig lite hårdare, göra varje rörelse renare.

Charlotte skrattar när hon härmar Cecilia.

– Sträck på armarna! Knät över tån! Pressa in knät mot väggen! Fram med höften! Tippa bäckenet!

Tänk om du går och vinner världscupspremiären. Hur skulle det kännas?

– Ja... jag hoppas att jag får känna känslan av att vara i bra slag i vinter. Det driver en. Det är så himla häftigt att vara i form.

”Van att bromsa henne”

Du är suverän på att formtoppa till en enskild tävling. Hur känns det att ha VM i februari?

– Jag tycker att det är en kittlande tanke. Den drivs jag av. Men samtidigt får jag inte tänka för långt fram, vara här och nu. Det har jag fått övat på med skadan. Jag måste fortsätta öva. Lyssna på kroppen. Jag vet vad som händer i eftermiddag och att jag ska vila i morgon.

Vi avslutar och tar avsked. En norsk reporter tar vid och börjar ställa frågor om Therese Johaug.

Utanför dörren står Magnus Ingesson och Cecilia Kalla kvar. Jag påpekar att Charlotte verkar sporrad och tävlingssugen, men att Sveriges främsta kvinnliga skidåkare kanske har haft lite svårt att lyda deras förmaningar att sitta still ibland.

– Ja... säger Magnus och tänker efter:

– Jag är van att bromsa henne. Hon vill alltid lite mer. Helst ska träningen vara gjord i går.

TRE FRÅGOR: CHARLOTTE KALLA OM...

... hur Sverige ska få fler att åka skidor (Norge har tre gånger så många):

– Vi får dansa snödans över hela Sverige så att det blir lättillgängligt. Och det är viktigt att man har möjligheten att pröva på, skynda långsamt. Tänk på orienteringssporten där det är så himla härligt att det finns olika ambitionsnivåer. Man får fortsätta tävla fast man inte elitsatsar. Man kan avdramatisera tävlandet, för det är viktigt med bredden.

... vad hon ska jobba med efter karriären:

– Jag har svårt att se mig som något annat än skidåkare just nu. Det är för att jag brinner så mycket för att utvecklas. Jag är lite nyfiken på vad jag kommer göra efter skidkarriären, men jag har inte knäckt den nöten. Jag måste nog känna att jag har brunnit klart här först.

... att lönesamtala med lillasystern Cecilia Kalla innan hon anställdes som sjukgymnast:

– Det gick bra, men det är extra viktigt att ha en tydlig arbetsbeskrivning just för att hon är min lillasyster. Det är viktigt från bägge sidor, att det blir professionellt. När vi är ute i två veckor gäller det att hon har energi hela lägret ut. Att det är tydligt vad jag förväntar mig av henne.