Bergström: Kan inte hänga norrmän som tar tillåten medicin

Caspersen Falla är en av dem som väljer att använda nebulisatorer.
Foto: Bildbyrån
Caspersen Falla är en av dem som väljer att använda nebulisatorer.
SPORTBLADET

För mig går regelverket före allt annat.

Om vi tvärsäkert påstår att Sundby och Johaug förtjänar avstängningar måste vi vara konsekventa.

Då håller det inte att klaga på norrmän som tar tillåten medicin.

Vi kan kalla fenomenet för moralisk restskatt.

Detta hyckleri, sprunget ur behovet att förenkla sin värld tills den befolkas av dumma och snälla människor, till serietidningssamhällen där skurken är obotligt ond och hjälten ofelbar. 

I går träffade jag mannen med idrottsvärldens just nu högsta upptaxering. Han satte sig mittemot, ansiktet var askgrått, det var dagens femtonde intervju.

Jag gissar att alla journalister har undrat ungefär samma sak. Finns det något som ingen har frågat? sa jag.

– Folk har inte frågat så mycket om säsongen, om träning eller vad vi förväntar oss av vintern, svarade Martin Johnsrud Sundby.

Världens bästa skidåkare har inte fått tala om skidor nu heller. Såklart inte när landslaget står i lågor och nya facklor viner genom en mörk himmel.

Svår påfrestning

Norge har tre kontroverser att hantera simultant, varav Therese Johaugs steroidsalva och de friska åkarnas astmamediciner torde överskugga Sundbys brott mot dopningsreglerna. Han har astma sedan barnaår men missade en teknikalitet och fick segrarna i Tour de ski och världscupen 2015 strukna. Men att döma av den offentliga debatten, av staplar av mejl jag har fått, har han inte sonat sina brott än utan bär vidare på någon sorts moralisk skuld.

Han var ju ond nyss, inte är han en av oss redan.

Han måste dömas till förlängd olycka eftersom han är medlem av skidvärldens skumraskgäng.

Jag kan glädja er som tycker så, för Sundby kommer sannolikt att bestraffas med sämre resultat i vinter.

– Jag har aldrig haft en sådan påfrestning på kropp och psyke förut, jag vet inte hur kroppen kommer att svara när vi börjar tävla. Jag är rädd att det blir en annan säsong prestationsmässigt. Det är svårt att prestera på den allra högsta nivån varje helg med den här bakgrunden, sa han.

Har du övervägt att avstå tävlingar?

– När tankarna var som mörkast frågade jag mig varför jag höll på med det här. Vad är grunden till att jag fortsätter med något som kan sätta mig i en sådan situation? Jag hade inte kul längre. Det är inte alla som har ett roligt jobb varje dag, men fortsätter det lång tid tappar du motivationen. 

Det funkar också tvärtom

Spetsar vi inte tankarna grötar de senaste månadernas skriverier ihop sig till en stinkande sörja. Norge, Sundby, astma, Johaug, steroider, svepskäl, allt ska ner i samma gryta. För egen del försöker jag sortera händelser med världens simplaste metod, vilken har visat sig ge bra vägledning:

Har någon regel brutits? Då ska du straffas efter befintligt regelverk.

Har du undvikit straff genom att smussla med ditt regelbrott? Då ska du straffas när gärningen kommit upp till ytan.

Har du bedömts skyldig och avtjänat ditt straff? Då är du, oavsett om du heter Dürr eller Sundby, att betrakta som jämlik den obefläckade.

Har din handling synats utan att ansetts straffbar? Då är du på alla plan oskyldig, hur gärna vi än vill införa ett straff för beteendet.

Det står vem som helst fritt att argumentera för höjda förseelser för dopning (även om vi andra lyssnar mer på sakkunniga än soff experter som ”anat oråd i flera år”). Det är frivilligt att sluta heja på en idrottare. Men i konsekvensens namn håller det inte att kräva ansvar av en som verkar inom det gällande regelverket, utan att du först attackerar bestämmelserna. 

Julia Jefimova fick simma OS för att hennes meldoniumutredning lades ner? Ja, skyll inte på henne utan på de ansvariga.

Det funkar också tvärtom.

Sundby kan vara moraliskt oskyldig men ändå förtjäna sin avstängning, eftersom Cas fann en överträdelse. Vi kan tro på Therese Johaugs berättelse, ömma för hur illa hon mår, men hålla det som korrekt med en avstängning på mellan ett år (som bågskytten Oscar Alfonso Guilén Ticas från El Salvador fick för att ha tagit samma preparat) och två (som tyngdlyftaren Esmatullah Rustam från Afghanistan).

Det är något för framtiden

Men, och nu blir det viktigare, om vi argumenterar så går det inte att hänga norrmännen som lindrar bröstont med tillåten astmamedicin. De är på rätt sida reglerna. De har visserligen smusslat ett par gånger, gömt sig i vallabussen, men nu står de rakryggat och berättar om de apparater och preparat som ska packas med till vinterns världscup.

Planerna får normalt sansade personer att sluta tänka och i stället reagera med den suraste delen av magen. De är myglare! De gör något fuffens som svenskarna låter bli! 

Som om elitidrott inte alltid har handlat om en evinnerlig jakt på fördelar. Säg mig, var går egentligen den skarpa gränsen mellan Gunde Svans dubbelstav, Emil Jönssons bortfilade gram på utrustningen, svenskarnas lagkörning i Vancouver 2010 och norrmännens blandning av saltvatten och tillåten medicin? Mellan detta och fotbollsspelares ständiga knaprande av smärtstillande tabletter i förebyggande syfte?

Om läkare och professorer får igenom ett förbud för preparat som i upprepade försök har visat sig sakna prestationshöjande effekter så får vi lyda de nya direktiven. Men det är i så fall i framtiden.

Till dess är det rimligare att fråga varför så få svenskar tar astmamedicin om så många norrmän tycker att det underlättar vid tätt tävlande. Låter det inte behagligt att få lindring för slitna luftrör på lagligt vis, även om det inte bättrar på din kondition?

För lita på en sak. Vi kommer inte att bli världsledande genom att göra oss av med Norge. Vi blir det först den dagen vi är bättre än de är just nu.