Pilcher - den folkkäre diktatorn

”Ledsen? Förbannad? Nej, jag är en fajter, jag kan fajtas riktigt hårt. Jag är stark!”

Foto: Emil Malmborg/Bildbyrån
SPORTBLADET

POKLJUKA

För åtta år sedan sparkades han ut från skidskyttesverige. På Idrottsgalan fick han sin upprättelse av ett land och ett folk han alltid älskat.

– Idrottsgalan var en höjdpunkt i mitt liv, säger Wolfgang Pichler.

Under ett träningspass i gymmet med Sportbladets Johan Flinck berättar den folkkäre ”diktatorn” bland annat om hur han hade blivit en bra tennistränare, hur han hamnade mitt i den svenska synden och om dopningskrigen med det tyska förbundet. vänd

I fin form Sportbladets utsände träffade Wolfgang Pilcher i gymmet. Bilden är ett montage.
Foto: Erik Malmborg/Bildbyrån
I fin form Sportbladets utsände träffade Wolfgang Pilcher i gymmet. Bilden är ett montage.

Mr Pichler, kan jag få en intervju i kväll?

– Jag kör ett pass i gymmet i kväll. Ta med kläder så du kan träna så kan vi prata under tiden. Ska vi säga 19.30?

Det blir till att låna ihop lite träningskläder och skor för man säger inte gärna mot Wolfgang Pichler.

Men Sveriges störste manlige skidskyttestjärna på 1990-talet, Mikael Löfgren, gjorde det tillsammans med kamraterna i herrlaget säsongerna kring OS 1998. Herråkarna gjorde revolt mot Pichlers hårda träning och Löfgren slutade på grund av den tuffe tysken. Kort därefter fick Pichler sparken.

– Det var väldigt mycket skitsnack då, säger dagens förbundskapten Staffan Eklund.

Magdalena Forsberg ville dock ha kvar Pichler och han blev hennes personlige tränare med stöd av SOK inför en satsning mot OS 2002.

Det blev fyra fantastiskt framgångsrika år innan Magda slutade 2002 och alla trodde att svenskt skidskytte skulle gå tillbaka ner i dödsskuggans dal.

Omskolade Olofsson

Men Eklund fick in Pichler som tränare för hela landslaget igen trots tuff kritik (”Wolfgang vill driva igenom sina idéer till vilket pris som helst” sa Löfgren, nu lärare på skidskyttegymnasiet i Torsby, till Sportbladet). Pichler och Eklund satsade på ett nytt herrlag samtidigt som de i Lillhärdal hittade de en ny tjej som ville omskola sig från längdåkare till skidskytt.

Fyra år senare, i Turin-OS, tog Anna Carin Olofsson guld och silver och herrlaget var ett felskär från ett brons i stafetten. Samtidigt gick Pichler rakt genom tv-rutan och in i de svenska stugorna.

I måndags fick han motta Sportspegelns pris vid ett av Idrottsgalans mest känsloladdade ögonblick.

– Det var fantastiskt. Jag trodde aldrig att svenska folket var så entusiastiska i mig, säger han mellan situpsen.

Den beryktade demontränaren stod där på scen i sin bayerska ”folkdräkt” med tårar i ögonen.

– Jag fick stående ovationer i tre-fyra minuter. Idrottsgalan var en höjdpunkt i mitt liv.

När kungen och drottningen tågade ut från galan först av alla gick de en omväg för att Silvia skulle få hälsa på sin landsman som hon träffat en gång tidigare, vid OS 2002.

– Det var väldigt fint. Hon är mycket stor i Tyskland, en av de största.

Staffan Eklund satt i slovenska Pokljuka och gladdes med sin tränare.

– Skidskyttesverige har sparkat ganska mycket på Wolfgang som person. Äntligen har han fått upprättelse. De här negativisterna som tycker han är en Hitlertyp med konstiga idéer kan dra åt helvete, säger Eklund ett par dagar senare.

Pichler använder inte samma kraftuttryck när han berättar om uppslitande bråken i slutet av 1990-talet.

– Svenskarna var inte vana vid såna som mig. Jag är öppen och säger vad jag tycker.

Blev du inte ledsen eller förbannad?

– Nej, jag är en fajter, och jag kan fajtas riktigt hårt, säger den 52-årige bayraren innan han kör tio nya repetitioner på 100 kilo i bänkpress.

– Jag är stark! Tio gånger! Då är jag i bra form.

Hur är din relation till Löfgren (tränare för amerikanska landslaget)?

– Vi har ingen relation. Jag hälsar på honom.

Är svenskarna mer vana vid din stil idag?

– Ja, men jag är också mer avslappnad i dag. Och journalisterna har lärt känna mig och ger en mer rättvis bild av mig numera.

Var kommer den här fajterandan ifrån?

– Från familjen. Vi är socialister och som socialist i Bayern är man en outsider.

– Vi är tre bröder och i familjen har vi alltid pratat mycket och högt, diskuterat politik och bråkat. Det har varit rena kriget ibland.

– Jag har aldrig varit rädd för ”överheten” och har alltid sagt vad jag tyckt.

Han har förlorat sitt jobb förr på grund av sina åsikter och sitt starka rättspatos.

1987 vägrade hans kusin Walter Pichler, OS-bronsmedaljör i stafett 1984, att dopa sig och sparkades ur det västtyska landslaget.

Avslöjade dopning

Wolfgang, som var chefstränare för tullverkets skidskyttelag med flera landslagsåkare, gick i taket.

– Vi tog en hård fajt med förbundet och det var därför jag aldrig fick något jobb i det västtyska förbundet.

Fyra år senare, sedan muren fallit, kom förre östtysken Jens Steinigen till Ruhpolding och började träna under Pichler.

– Han berättade om hur man dopade sig i öst och jag startade ett nytt krig. Jag förlorade mitt jobb inom tullverket men fick sedan rätt i efterhand och kunde gå tillbaka till jobbet.

– Jag är väldigt stolt över detta för sedan den dagen pratar man öppet om hur man dopade sig i Östtyskland förr. Och Jens vann sedan OS-guld och två VM-brons i stafett under mig.

Pichler har jobbat som tullare ända sedan han gjorde lumpen och sitter i dag vid gränsen till Österrike.

– Men de här veckorna måste jag ta semester. Tyskarna har ingen nytta av att jag hjälper svenskarna ta medaljer. Det vill de inte.

Han berättar hur Sverige alltid varit hans drömland ända sedan han tog tåget upp till Vålådalen för att vandra som tonåring i början av 1970-talet.

– Efter det var jag flera gånger i Sverige och tränade som längdåkare.

Trots att han kommer från Ruhpolding och att det var hans far, Hans, som byggde upp byn till ett skidskyttemecka så blev det bara tre år som skidskytt för Wolfgang.

– Jag var 19:e i en världscup en gång och tvåa i de tyska mästerskapen som bäst.

Målet – Sverige

Tillbaka till kärleken till Sverige:

– Mitt största mål var att en gång komma och få jobba där. Sverige har ett väldigt högt anseende i Tyskland.

Och så var det där med den svenska synden, eller ”sex revolution” som Pichler säger på sin tyskengelska.

– Jag var mitt i den då, tjejerna var så...du vet.

– Sen hade ni alla dessa idrottsstjärnor.

Wolfgang och hans mor delade upp de två största ikonerna mellan sig.

– Min stora hjälte var Björn Borg och mammas var Ingemar Stenmark. När hon kom till Sverige för en del år sedan åkte hon upp till Tärnaby bara för att ha varit där (skratt).

Själv har han aldrig träffat Borg.

– SVT ville arrangera en tennismatch mellan oss i måndags på dagen men det blev för ont om tid. Synd! Jag har mött Wilander däremot i Sun Valley inför OS 2002.

Borg var inte på Idrottsgalan men Pichler såg sig ändå storögt omkring i Globen.

– Det var bara legendarer, bara legendarer.

Efteråt var han på efterfest på Tomas Brolins krog till klockan fyra på morgonen.

– Det var ett riktigt party.

Anna Carin Olofsson vågade inte åka till Idrottsgalan på grund av risken att bli sjuk två veckor före VM.

Tennistränare

– Magdalena vann Jerringpriset fyra gånger men var aldrig på plats. Det är för farligt, säger Pichler.

För ett par veckor sedan röstades han fram till Årets damtränare av de andra landslagstränarna men trots alla framgångar genom åren har han ingen utbildning som skidskyttetränare.

– Nej, jag är utbildad tennistränare. Jag gick tre år på universitetet och spelade tennis seriöst fram tills jag var 15 år. Det var mycket nära att jag blev professionell tennistränare. Christopher Kas, som var i dubbelfinal i

Båstad i fjol, tränade jag tills han var 15 år (1995).

Är det stor skillnad mellan att vara tennis- och skidskyttetränare?

– Visst, skidskytte är mer teoretiskt och handlar mer om fysiologi. I tennis får du coacha mer aktivt.

Två dagar efter intervjun blir Pichler sjuk och lämnar omedelbart den svenska truppen mitt under VM-genrepet i Pokljuka.

– Så går det när man går på Idrottsgalan, säger Staffan Eklund med ett skratt.

Pilchers adepter

Wolfgang Pilcher