Bortom hockeyfrillan

De Lyckliga Kompisarna var den stora svenska punksensationen för tio år sen. Bandet beskrivs bäst som en kombination av Markoolio och Ebba Grön, de tog landet med storm under några glada år i mitten av nittiotalet och spelade i hela riket, för att slutligen splittras. Bandets musikaliska arv levde emellertid kvar. Hits som ”Dricka sprit och hålla käften”, ”Galen kines” eller ”CP framför sin tv” minns de flesta med skräckblandad förtjusning. Nu är De Lyckliga Kompisarna återförenade och gruppens sångare Mart Hällgren berättar vad som ledde fram till beslutet, inför bandets spelning på Debaser Medis.

Vad ligger bakom er återförening? Hur gick det till?

- Det är Jouni Haapalas förtjänst. Han har legat på i flera år och velat återförena DLK. Jag blev också sams med de gamla medlemmarna Egil och Björn förra sommaren. Då tyckte jag att det fanns en rimlig möjlighet att börja spela igen. De gamla gitarristerna ville dock inte vara med, men de tyckte att det var ok om Jouni och jag drog igång bandet. Vi frågade Fredrik Åberg och Roger Reinstam om de ville spela gitarr istället. Vi gillar ju våra gamla låtar, och det verkar det finnas fler som gör. Så varför inte?

Vad har De Lyckliga Kompisarna idag som era tidigare förlagor saknat?

- Vilka är våra tidigare förlagor? DLK idag är bättre än någonsin förut!

Vad kan vi förvänta oss från De Lyckliga Kompisarna den närmsta framtiden?

- Spelningar, nya låtar på hemsidan och full fart. Inga sega gubbar.

Vad säger ni till de som säger att svensk punk är död?

- Ja, brukar jag säga. Punken har väl varit död sen 1978? Sen är det en annan femma att den lever ibland i vissa människors hjärta. Är politiken död kan man också fråga sig. Nej, den lever ju i dag, precis som på 70-talet, fast på ett annat sätt. Punkrocken kanske lever ett virtuellt liv.

Men helt ärligt, hur mår den svenska punkscenen idag?

- Säg det, jag har ingen aning. På Myspace kan man hitta mycket. Det mesta är väl sådär, men en del är riktigt bra. Go Drowsy är ett bra band till exempel.

Är ni inte rädda för att bli avfärdade som det där gamla bandet som gjorde Hockeyfrilla, och inget mer?

- Äsch, folk får väl tycka vad de vill. Vi tycker att det är kul. Det räcker för oss. När man var yngre var man mer intresserad av vad andra tyckte om dig. Nu är det inte så viktigt.

Vad är roligast med att vara tillbaka?

- Att träffa polarna och spela musik som låter bra. De Lyckliga Kompisarna är ett drömband musikaliskt.

Ruben Brundell

Allt om Stockholm

2008-10-08