Spårvagnsföraren Marianne räddade Gabriella, 21

”För jävligt att tjejer inte ska få kunna åka hem i lugn och ro”

SVENSKA HJÄLTAR

Gabriella Süren, 21, var på väg hem från sitt skift som croupier.

Plötsligt blir hon förföljd av två okända män – som tar tag i henne och följer efter henne.

– Jag tänkte att de här två kommer mörda mig, säger Gabriella.

Strax efter klockan fyra på tisdagsmorgonen hoppar Gabriella som många andra morgnar på sexans linje mot Länsmansgården i Göteborg. Hon har precis avslutat sitt jobbpass och lyssnar på musik på väg hem mot Hisingen.

För Gabriella är sena nätter vanliga, eftersom hon jobbar som croupier på en nattklubb vid Avenyn. Efter jobbet så tar hon ofta spårvagnen hem. På helgerna brukar hon stöta på fulla människor på väg hem från krogen, men på vardagar brukar det vara lugnare.

Just den här kvällen har hon gått på längst bak på spårvagnen och är på väg genom tåget när hon plötsligt blir stoppad av två för henne okända män.

Följer efter henne

Männen tar tag i Gabriella och försöker stoppa henne. Hon försöker då komma ifrån männen, som följer efter henne fram till den första vagnen. Gabriella börjar vid det här laget bli ordentligt skärrad av situationen.

Hon tittar runt för att se om någon reagerar på den uppenbart hotfulla situationen. När ingen av medpassagerarna ingriper kommer paniken krypande.

– Folk ser detta, men de gör ingenting. Jag började tänka ”det är ingen som kommer göra nåt, ingen som bryr sig – jag är ensam i det här”. Man känner sig ensam och rädd, och jag brukar inte vara rädd.

Gabriella har nu hunnit fram längst fram i spårvagnen. Alldeles bakom henne, bakom förardörren, sitter spårvagnsföraren Marianne Hysing som ganska snabbt uppfattade situationens allvar.

– Hon står ju längst fram så jag ser henne i ögonvrån, och när hon frågade de här killarna ”ska ni också av här” fattade jag att hon var rädd, säger Marianne Hysing.

Gabriella, som bara vill komma bort från situationen, hoppar av vid sin hållplats. Efter henne följer killarna efter. Då ingriper Marianne.

– Jag öppnade och sa ”du ska inte gå av, du får komma in här, det här är nånting lurigt”.

”Jag tänkte: Nu måste jag springa. Allt jag har.”

Gabriella får kliva på spårvagnen i förarutrymmet. När männen uppfattar att hon inte ska gå av spårvagnen kliver de på igen, på passagerarsidan.

Plötsligt ser Marianne sin chans. Hon stänger dörrarna så att männen tillfälligt blir kvar på spårvagnen – sekunderna som Gabriella behöver för att komma ifrån männen.

– Hon signalerar ”gå nu” med att knycka med nacken. Jag tänkte ”nu måste jag springa. Allt jag har”, minns Gabriella som tar sig ut från förarutrymmet och springer upp för trappan och inom säkert avstånd från de två männen.

Männen börjar då på nytt att trakassera en annan kvinna på samma spårvagn. Marianne, som nu vet att Gabriella är inom säkert avstånd säger åt dem att lämna spårvagnen och ber trafikcentralen att kontakta polisen.

– Jag tänkte att nu får det räcka. Det är för jävligt att tjejer inte ska få åka hem i lugn och ro.

För Gabriella har händelsen satt djupa spår, och hon har börjat åka taxi eller få skjuts av sin pappa. Allt för att undvika att behöva åka spårvagn.

– Tänk om jag aldrig kommit hem den morgonen. Därför är jag evigt tacksam att det finns såna som Marianne. Utan folk som henne hade världen varit en så dåligt plats.