”Alla bara skrek – då hoppade jag i efter kvinnan”

”Tack för god insats” står det på den silverglänsande medaljen med blågult band.

Samrand Ali Abdulla är stolt, nästan rörande stolt, när han håller upp asken och visar.

– Jag känner sådan tacksamhet mot Sverige. Här har jag fått ett liv och en familj. Mitt sätt att tacka är att försöka göra bra saker.

Medaljen fick han ta emot av Carin Götblad, Stockholms länspolismästare, vid en ceremoni i november förra året.

För elva år sedan kom Samrand ensam till Sverige, 19 år gammal, som kurdisk flykting från kriget i norra Irak.

I dag bor han i Vällingby i västra Stockholm, med sin sambo Camilla och deras lille son Nico, 1,5 år.

Ett ovanligt stort hjärta

Samrand är en av Sveriges många vardagshjältar.

Han är inte särskilt stor, inte speciellt lång, inte exceptionellt vältränad – men kanske mindre rädd än de flesta och har, tvärt emot vad de stora tatueringarna på armarna kanske signalerar för en del, ett ovanligt stort hjärta.

Han är en sådan som bara inte kan åka förbi två gamla vilsna damer på gatan – utan att plocka upp dem och skjutsa dem till rätt adress.

Som utan att tveka kan bjuda en totalt okänd hungrig medmänniska på ett skrovmål på McDonalds – eller trycka en femhundring i handen på en tiggarfarbror, för att han är så lik hans egen pappa borta i norra Irak.

Bara för att några dagar senare drabbas av samma tiggarfarbror – och inse att hans snyfthistoria var bluff.

– Då blev jag verkligen ledsen.

Kanske är det uppväxten i krigets Irak, med fasansfulla upplevelser, men också en stark gemenskap, som ligger bakom den straka drivkraften att hjälpa andra människor, att alltid ställa upp för en medmänniska.

”Samrand lägger sig i”

Men det som skiljer Samrand från de flesta andra vardagshjältar är också att han inte bara en gång, utan två gånger, har uppmärksammats av polis och brandkår för sina insatser.

– Samrand är verkligen motsatsen till ”en människa som tittar bort och inte vill lägga sig i”. Samrand lägger sig i – även när främmande människor i hans omgivning råkar illa ut, säger Carin Götblad.

Första gången Samrad ”la sig i” var en kall aprilnatt, natten till långfredagen för två år sedan, i Gamla stan i Stockholm.

Samrand, som då jobbade som kock i Nacka, hade varit ute med några kompisar.

Nu var han på väg hem, från Gamla stan till Slussen, för att ta tunnelbanan hem till Vällingby.

Vid Kornhamnstorg, på bron över till Slussen, ser han plötsligt en stor folksamling och en polisbil som spärrar vägen.

På marken ligger en förtvivlad ung tjej och gråter.

Samrand går också fram för att se vad som hänt.

Då reser sig tjejen och springer, bort från polisen, med ett språng är hon uppe på bron – och kastar sig i vattnet.

– Alla börjar skrika, men står bara och tittar ned i vattnet, säger Samrand.

Poliserna står kvar

När han undrar varför poliserna, som larmar räddningstjänsten, inte hoppar efter får han till svar att de inte får lämna sina tjänstevapen och att deras munderingar är för tunga – de kan inte hoppa i.

Då säger Samrand till den ene polisen:

– Om du passar mina kläder tar jag upp henne.

Sagt och gjort. Samrand sliter av sig kläderna och hoppar, i bara kalsongerna, ned i det iskalla vattnet.

– Den första minuten kan jag inte göra någonting, jag blir som en isbit.

Simma kan han inte heller, det har han aldrig lärt sig, bara hjälpligt plaska sig fram.

– Men det finns några kedjor i vattnet som jag kan hålla mig i.

Han får tag i håret på den unga kvinnan och lyckas få in henne till kajkanten.

Då har räddningstjänsten kommit och hjälper dem upp, båda två.

Först då ser Samrand att kvinnan han just räddat är en tidigare arbetskamrat.

– I dag mår hon bra och har fått ett litet barn. Det känns fint.

För sin insats prisades Samrand av Storstockholms brandförsvar och hyllades med både tårta, diplom och presenter.

Höll fast knivman

Bara ett drygt år senare var det dags igen.

En natt i augusti 2010 hjälpte Samrand och några av hans kamrater till att fånga en knivman utanför Råcksta krog i Vällingby.

Mannen hade knivskurit en kvinna i halsen och försökte fly, men Samrand och hans kamrater följde efter honom, slet ut honom ur en bil och höll fast honom tills polisen kom.

– Det kunde ju ha varit min sambo som råkade ut för något sådant – och då skulle jag vilja att någon annan gjorde likadant, säger Samrand.

Nu står de två diplomen och medaljen på hedersplats i vardagsrummet.

Samrands högsta dröm är att bli polis, något han dock har insett nog aldrig kommer att bli verklighet.

– Nej, jag har ju inte ens gått på gymnasiet i Sverige, säger Samrand.

Efter ett antal år i restaurangvärlden hoppas han nu i stället på att kunna utbilda sig till taxichaufför.

– Jag får väl vara hjälte på fritiden. Men jag tror att jag kan göra många bra saker som taxichaufför också.

VECKANS HJÄLTE:

Vem: Samrand Ali Abdulla, 31. Varför: För sin starka drivkraft att hjälpa andra människor, kända och okända, vilket han prisats för två gånger av polis och brandkår.