Blev ”mamma” – till 72 barn...

Emelies brinnande engagemang började när hon för tre år sedan reste till Ghana som volontär. Det hon såg och upplevde gjorde henne bekymrad.

– De skolor jag arbetade på använde bestraffning och regler för att ”uppfostra” barnen. Det var hemskt och jag hamnade ofta i konflikter med resten av personalen.

Emelie var förtvivlad. Hon ville så gärna förändra och hjälpa – men kunde heller inte acceptera våldet och rädslan.

Ringde hem och grät

Det här var 2008. Nu, en härligt varm höstdag, sitter vi på kontoret ovanpå familjen Kanters Ica Nära-butik i Majorna, Göteborg. Hela familjen är på plats och minns hur Emelie ringde hem från Ghana och grät av ilska – varje dag.

– ”Mamma, mamma, hjälp – det är så hemskt”, storbölade hon i telefon, berättar Inga-Lill Kanter, 63.

Hon försökte förmå sin unga dotter att vara stark. Att komma hem om det blev för mycket.

– Men Emelie vägrade. Hon stod knappt ut – men kunde inte överge barnen. Men för mig som mamma kändes det förfärligt att höra henne så förtvivlad.

Av en slump sprang Emelie på ghananen Jacques Manner som tog hand om föräldralösa barn i en öppen cementbyggnad.

– Hos Jacques fanns kärlek och skratt och han satte barnens behov först. Inga påkar. Inga barn som ryggade när jag kom. Så det var ett enkelt beslut att börja jobba med honom i stället, säger Emelie.

Sedan dess har Emelie och Jacques drivit barnhemmet Great Andoh tillsammans. De har varit kämpigt. De har tvingats flytta runt med barnen flera gånger och hyr nu ett enkelt ställe i Kasoa utanför Ghanas huvudstad Accra.

Har köpt egen vattentank

Det bor 72 barn på Great Andoh. Livet är enkelt. Barnen sover i sovsalar och maten lagas i en gryta över öppen eld bakom huvudbyggnaden. Alla barn får gå i skolan. Och det finns rent vatten.

– I Ghana lär man sig snabbt hur viktigt det är med saker som vi här i Sverige tar för givna. Största anledningen till att barnen är sjuka när de kommer hit är att vattnet de dricker är förorenat, säger Emelie.

För pengarna som Emelie lyckats samla ihop har barnhemmet köpt en egen vattentank. Det kostar 1 000 kronor i månaden att fylla på den. Tusen kronor för att 72 barn och 15 personal ska hålla sig friska.

”De blev riktiga personer”

Nere i Ghana är Emelie ledare, mamma, kompis och lärare. För barn som aldrig haft någon betyder en kram allt. Att vara någon är en känsla som många av barnen aldrig upplevt.

Som det för oss självklara; att ha ett namn och ett personnummer.

Emelie berättar om dagen när barnen på Great Andoh blev registrerade för hälsovård och samtidigt fick id-kort. Om oron bland barnen i ledet framför den mäktige sjukhusdirektören. Namn, ålder, födelseort.

Emelie fick hjälpa till – och hitta på när någon inte riktigt visste.

– När id-korten var klara var barnen oerhört stolta. Plötsligt var de riktiga personer med riktiga namn. Vi fick i flera veckor ordna diskon med ”dörrvakt” så att de fick visa upp sina id-kort för att komma in.

Emelie lägger hela sin kraft och tid på att driva barnhemmet och bland de 72 barnen är hon ”mama” – den unga svenska kvinnan som erbjuder trygghet, mat och utbildning.

Helt beroende av bidrag

När vi träffar Emelie är hon i Göteborg för att träffa sina föräldrar och systrar och leta sponsorer för att få ihop pengar till barnhemmet.

– Det är tufft förstås. Vi har lyckats få ett företag som sponsrar med en större summa, men annars är vi helt beroende av våra bidragsgivare, säger Emelie.

I jobbet med barnhemmet bidrar alla i familjen Kanter med så mycket de hinner. En av Emelies tre systrar, Ulrika Kanter, 38, har besökt barnhemmet flera gånger.

Hon berättar om hur stolt hon är över lillasyster Emelie. Om hur barnhemmet gett henne en ny syn på livet.

– Man kan säga så här: om alla familjer skippade en Mallorca-resa och satsade på att uppleva något helt annat, så skulle världen se bättre ut.

Vill bygga en ny skola

I Ghana väntar barnen på att Emelie ska komma dit. Det är dags att fira. Efter 2,5 års kamp har man lyckats köpa marken där barnhemmet i dag står.

– Så nu känns framtiden tryggare. Nästa mål är att samla in mer pengar för att bygga en ny skola och ett nytt barnhem.

För barnen är Emelie självklart en superhjälte. I familjen Kanter likaså. Men själv vill hon inte skrida runt med en hjältegloria.

– Om jag kan hjälpa ett enda av barnen att klara sig själv, så är jag nöjd. Alla kan göra någonting för att världen ska bli lite bättre. Det här är mitt sätt.