De påminner oss om vilka vi alla skulle kunna vara

En efter en gick de upp på scenen.

En äldre dam från götet som vägrade att se en medmänniska bli ihjälslagen.

Fyra späda tioåringar som hellre än att överge sin kompis ställde sig öga mot öga med en rytande björn – och skrek tillbaka.

En nioåring som resolut bestämt sig för att baka ihop pengar till svältande barn i Afrika.

Och de andra. Hanna och Julia. Emma och Dallas.

Utan att vara särdeles stora eller starka – ja, förutom Dallas då – påminde de oss om kraften som finns i varje människa.

En kraft vi kan lägga på att göra bra eller dåligt, gott eller ont.

Ordet godhet har en kvalmig klang, det låter som något man försöker vara.

Det är synd och det är en missuppfattning.

Att vara god och att göra gott är många gånger en motståndshandling. Det kräver aktiva val och svåra beslut. Det finns goda handlingar som skrivs in i historieböckerna men de flesta begås i vardagen.

Då, när vi säger i från till kollegorna som snackar skit om nya vikarien. När vi sätter oss bredvid tönten i matsalen, han som har urvuxna kläder och en konstig farsa. När vi vågar höja vår röst för den som inte har någon.

Men att göra gott 2011 är inget som automatisk ger pluspoäng eller karriärslyft. En snabb väg till stora rubriker är snarare att såga, göra ner, eller slänga i väg en snål kommentar om någon du inte känner, i en blogg eller på twitter. Den som är taskigast sätter agendan och efter kommer svansen.

Vi ser det i oräkneliga kommentarsfält och på grumliga forum där misstänksamhet och snålhet växer och muterar. Då krävs det mod att sticka ut och säga tvärtom. Det modet har våra hjältar visat.

Men de har gjort mer än så. De har tröstat. Sett sina medmänniskor. Räddat andras liv och själva vägrat låta sig slås ihjäl.

De har gjort skillnad mellan liv och död.

För alla oss andra som fått deras enastående historier återberättade är Lisbeth, Dallas, Milla och de andra nödvändiga inspiratörer. Helt enkelt för att de påminner oss om hur vi också kan vara.