Juni öppnar hjärtat för alla som är annorlunda

Juni Karfunkel sitter vid köksbordet och pillar fast rosa pärlor enligt ett komplicerat siffermönster. När alla pärlor är på plats ska tavlan föreställa en chihuahua – en av Junis många pärlplattor.

Koncentrationen bryts när en bil rullar in på grusgången till den gamla förskolan på landet utanför Uddevalla där familjen Karfunkel bor.

Kiknar av skratt

– Wilma kommer! skriker Juni och hoppar snabbt i stövlarna för att springa ut och möta sin kompis.

Wilmas mamma och hennes assistent hjälper till att lyfta ner Wilma som sitter i rullstol på grund av olika funktionshinder. Juni kramar om henne hårt och pruttar henne på kinden så att de båda kiknar av skratt.

– Juni har ett gott skratt som smittar. Hon är totalt orädd för det som är annorlunda och har alltid sett Wilma för vem hon är, säger Wilmas mamma Martina Sjöstrand Norderhaug.

”Juni har tid att vänta”

Wilma, 7, kan inte klättra i träd eller hoppa bland klipporna. Men hon och Juni leker ändå. De träffades ute på gården på förskolan för lite mer än två år sedan. I början kunde Wilma inte prata och hade svårt att hinna ifatt de andra barnen. Men Juni stannade upp för att leka med Wilma och efter några månader kom till slut de första orden. Ett av dem var Juni.

– Wilma är glad och rolig men hon behöver tid för att känna sig trygg. Andra barn har inte tid att vänta på Wilma, men det har Juni. Hon gör det inte för att samla poäng eller av ömkan utan hon bara är sån, säger Martina.

Det är inte bara Wilma som har haft turen att träffa Juni. Hon har flera kompisar som har det tufft av olika anledningar - en är sen i utvecklingen, en annan har Downs syndrom och en tredje har problem med sina njurar. Det spelar ingen roll för Juni.

För tidigt födda

Hennes förståelse för barn som har det svårt formades i samband med att hennes tvillingsystrar Nelia och Lilja föddes för fyra år sedan – hela fyra månader för tidigt. De var pyttesmå och deras tillstånd var kritiskt så familjen fick bo tillsammans på Ronald McDonald-huset i Lund. Där bodde också Hanna Liliequist som hade drabbats av en hjärntumör och som Juni snabbt tog till sitt hjärta.

– Jag sov över hos henne och vi pärlade och spelade spel. Hon hade en kanin som vi gick ut med i koppel och så badade vi i vattenspridaren, säger Juni.

Efter några månader fick familjen Karfunkel lämna sjukhuset. Juni och Hanna bodde i olika städer och kunde inte ses så ofta men försökte brevväxla, trots att Hanna fortfarande var sjuk och hade svårt att skriva. Juni pärlade ett porträtt på Hanna som hon visade upp för sina klasskamrater i skolan.

”Tänker på andra”

– Hanna blev lite utanför eftersom det inte var någon som visste hur man skulle behandla en kompis som var så dålig. Men Juni tänker på andra och vill att alla på dagis ska vara vänner, säger Hannas mamma Kicki Liliequist som fortfarande har Junis pärltavla av Hanna på väggen.

Hanna kämpade tappert mot sin svåra sjukdom men en dag orkade hon inte längre. Två år efter att hon och Juni träffades gick Hanna bort, sju år gammal. Juni var då fem år.

– Juni tog det jättehårt. Det är konstigt att en ung människa dör och bara försvinner så det var väldigt många svåra frågor som kom upp, säger Junis mamma Emmy Karfunkel.

Sålde pärlplattor

Juni var ledsen och såg samtidigt att Hannas föräldrar också var ledsna. Hon ville hjälpa dem på något sätt och eftersom pärlplattor var hennes grej så började hon pärla på löpande band. De färdiga pärlplattorna sålde hon med hjälp av sin mamma på Tradera. Den dyraste gick för 350 kronor och totalt sålde Juni 48 pärlplattor för 7 485 kronor som gick oavkortat till Hannas minnesfond och därigenom till cancerdrabbade familjer.

– Så att andra sjuka barn kan gå på Liseberg, säger Juni och fortsätter med sin chihuahua.