Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Man kan vara sin egen hjälte också”

Hur är det att gå i högstadiet?

Vilka problem upplever du – och är det något du vill dela med dig av?

Skicka oss ett mejl! Redaktionen väljer vilka berättelser vi publicerar.

En tjej som vill vara anonym berättar om hemska tonår och varför hon i dag ser sig själv som en hjälte:
 

”Jag ska berätta min historia. Jag är 16 år nu och kan prata om det. När jag bar 13 år så blev jag utsatt för en våldtäkt. Jag var liten, visste inte mycket om vad som var rätt och fel då. Det hände många gånger med den killen. Jag åkte till och med hem till honom för att han skulle få göra mig illa. Jag trodde aldrig att jag hade något annat val än det. Jag hade aldrig varit med en kille tidigare på det sättet så det var något nytt för mig. Men han slogs hela tiden och jag kände mig inte än något annat än en sexleksak. Jag berättade det för min bästa vän. Jag berättade allt för honom, han tog hand om mig så bra, han hjälpte mig genom allt. Men sedan så började vi bråka och då visste hela skolan plötsligt om det. Folk säger att det var mitt fel att jag fortsatt att gå till honom, jag lyssnade och tog åt mig. Vems fel kan det annars vara? Killarna såg mig som ett enkelt ligg när jag bestämde mig för att aldrig säga nej till sex igen. Där började ryktena om att jag låg med alla. Det gjorde ont. Folk började lämna mig när jag faktiskt började få psykiska besvär av det. Ingen förstod sig på att jag fick ångest eller något annat. Jag slutade prata med min familj tills mamma förstod att något var fel. Hon fick reda på allt till slut. Då hade jag redan skurit mig och börjat tänka på att dö. Ingen förstod ju. Jag vet inte vart vändpunkten kom. När folk började bry sig igen och förstå att jag inte gjort något fel. Men min absolut bästa och sorgligaste stund i livet var i juni i år då jag sa hej då till min psykolog. Hon var den vackraste människa ni kan tänka er, hon trodde alltid på att jag skulle må bra snart.
Och så som hon hjälpte mig var helt otroligt. Hon var som en extra mamma, men som alltid tröstade och som faktiskt gjorde mig frisk från min ångest. För under tre år har jag burit en börda tyngre än många andras. Och idag kan jag prata om det och hur det har VARIT och kunna vara stolt över hur bra jag mår och hur mycket jag kämpat för det. Man kan vara sin egen hjälte också, bara själva grejen att orka kämpa så länge för något man aldrig ens tror kommer hända. Det är jobbigt men så värt det. Jag ser mig själv som en hjälte nu. Och jag vet att jag kan hjälpa andra som blivit våldtagna.”

 

Ett brev från en man som i dag är vuxen men som aldrig kommer att glömma mobbningen:
 

”Kommer ihåg när jag började skolan det va den bästa tiden i mitt liv när jag började lågstadiet allt var så nytt och så många att leka med. Allt det försvann när jag började i mellanstadiet då den skolan låg några kilometer från den andra skolan. Vi fick åka skolbuss dit och i den bussen satt det ett tiotal killar som såg mig som ett lätt byte då jag var adopterad och inte såg ut som dom andra. Det började med att dom kallade mig en massa saker sen så övergick det till att alla började slå mig innan dom steg av bussen så varje skoldag så visste jag att hemresan skulle börja med att när dom första stiger av till dom sista stigit av så skulle jag få smällar av folk sen började dom råna mig på mitt godis varje marknadsdag och varken lärare eller busschaffören brydde sig inte ens mina kusiner som åkte i samma buss stod upp för mig så kom den dagen jag stod upp för mig själv jag gick i femman och gav svar på tal till några killar det slutade med att en lärare kasta in mig i väggen grep tag i min arm jättehårt och kasta in mig i klassrummet.
Idag är jag vuxen och har vänner som jag litar på och som finns när jag behöver dem som mest men jag glömmer aldrig hur dom behandlade mig”.

 

 

Redaktionen fick ett mejl från en kille på drygt 20 år. Skicka honom gärna en hälsning!

 

”Allt började första dagen i skolan och allt var nytt för mig då fick en kille för sig att börja bråka med mig! först var det ord och sedan utvecklades det till slag och grova trakasseringar och efter ett tag tog det slut men vad jag inte visste var vad som väntade runt hörnet han hade plockat ihop fler människor som skulle mobba mig och jag tog emot och stog emot fast smärtan var stark!

När jag hade gått ur 6 så skulle jag och min familj flytta till ett nytt ställe och första dagarna gick bra sen började de igen och jag kämpade med skolan men klara det precis men jag blev sedan misshandlad på ett bad där jag en av mobbarna var och när jag hade badat klart och gick in i duschen så märker jag att de står 3 personer runt mig ena med stålhätta och dom andra 2 utan och dom gav mig rejält med stryk och jag hade så ont så jag knappt kunde stå men upp gick jag och ut i omklädnings rummet kom jag och tog på mig kläderna och gick hem och när jag kommer hem så frågar min mor mig om vad är de som har hänt ?

Jag bara skaka i hela kroppen och då förstog hon att det var något som inte stog rätt till och vi åkte till sjukhuset och dom röntgade mig från knopp till tå för att se vilka skador jag hade ! 4 revben och en lunga punkterad men dom frågad hur de hade gått till och jag sa att jag blev misshandlad och 20 minuter efter det så kom polisen och ville prata med mig om jag ville göra en anmälan !

De gjorde jag men den polisstationen går jag inte till igen aldrig för förundersökning läggs ner ! pga av bristande bevis men fanns en som vittnade om händelsen men de hjälpte ju ej!”
 

 

Här kommer ett brev från en tjej som vill vara anonym. Om du vill kan du skicka dina tankar och goda råd till henne!

 

”Jag gick i 5an när det började, jag blev utfryst och ville byta skola men det fick jag inte. Jag började skära mig, hade dödslängtan. Jag såg ingenting att leva för. Året gick, dag ut och dag in. Alla ord, blickar... Det var ingen som förstod.

Jag började sedan i 7an efter två tuffa år i 5-6an. Jag blev inte accepterad på högstadiet heller. Folk kollade snett, snackade skit bakom ryggen på mig, knuffade mig. 7an var ändå rätt lugn med tanke på vad som skulle ske i 8an.

Jag började 8an och anade inte att det här året skulle bli det värsta i mitt liv. Jag blev utfryst och grovt mobbad. En dag när jag kom till skolan så såg jag att mitt skåp var uppbrutet, det stod HORA! Nerklottrat på hela skåpsdörren och det låg 2 lappar i skåpet där de önskade livet ur mig och både det ena och det andra.

Några veckor senare har någon skrivit mitt namn på hela matsalens tegelvägg. Texten lyder "***** ***** i klass *** är världens största hora & patetiska fitta".

Vill ni veta vad det värsta var? Ingen gjorde något. Ingen brydde sig. Men idag är jag stark och idag mår jag bra. Kan jag ta mig igenom detta kan andra utsatta göra det också.”

Mvh,
Anonym tjej xoxo

SENASTE NYTT

Svenska Hjältar

Visa fler
Om Aftonbladet