Emmas första skoldag i nian i Funäsdalen började med att hon fick en sten kastad i huvudet.

Det var bara en vanlig dag för Emma som då hade mobbats varje dag i flera år.

I brevlådan hemma i villan lämnade mobbarna hotfulla brev. Och de som försökte vara vän med Emma fick höra att även de skulle frysas ut om de umgicks med henne.

Hon var paria.

– Om blickar kunde döda så hade jag varit död, säger hon.

Men Centralskolan i Funäsdalen ville inte medge att Emma blev mobbad. Den enda som trodde på henne var hennes familj.

Alla andra – lärare och elever – ansåg att Emma ljög. När Emma gick ut i Aftonbladet och berättade om sitt helvete till vardag blev situationen värre. Skolan anmäldes och mobbningen ökade.

Emma hoppade själv av skolan några veckor in i nian och fick hemundervisning. Hon blev inte ens bjuden på skolavslutningen eller den fina avslutningslunchen som niorna håller.

Bestämde sig för att dö

Det fanns stunder då Emma ville ge upp kampen. Att kämpa mot en hel skola, en hel by, blev ibland för svårt och Emma skrev ett avskedsbrev, hon hade bestämt sig för att dö.

– Jag ångrade ofta att jag berättade att jag blev mobbad. Men

i dag är jag glad att jag gjorde det. Jag hade nog inte levt annars.

Uppgörelsen med skolan blev klar först i våras.

– Vi fick skriftligt på att skolan hade gjort fel och det var allt som betydde något, säger Monica Wagenius, Emmas mamma.

Emma fick också ett rekordstort skadestånd på 50 000 kronor. Pengar som hon ska använda till studier efter gymnasiet.

Den 15 juni i fjol flyttade familjen Brand-Wagenius från Funäsdalen. Det gick så långt att knappt någon i byn längre hälsade på familjen.

De flyttade i stället till en blå villa i en by i Bodsjöbygden i Jämtland.

– Folk hälsade på oss som att vi bott här i tio år. Det var helt underbart att bli så accepterad, säger Monica.

Emma har alltid tecknat och ritat och efter nian drömde hon om att gå en estetisk linje i Sundsvall. Men eftersom hon missat så mycket under åren som mobbad räckte in betygen till. Efter antagningsprov kom hon dock in på linjen i Östersund.

Första dagen i skolan hade Emma ont i magen.

– Jag ville inte gå. Jag var så rädd att det skulle bli samma sak där. Att de nya klasskamraterna skulle tycka att jag var fel och konstig. Ett ”cp-barn”.

– Jag var heller inte van vid att umgås med människor, eftersom jag alltid var ensam, så jag var fruktansvärt tillbakadragen.

Även Emmas mamma var nervös. När hon hämtade dottern vid tåget på eftermiddagen var hon beredd på det värsta.

– Men Emma var så glad, som en ny tjej. Hon sprudlade och pratade och berättade om dagen. Det var en enorm lättnad.

”Jag blev fjäderlätt”

Emma trivdes direkt i klassen och med de nya lärarna.

– Det var som att jag blev fjäderlätt efter att så länge gått med en tyngd på mig. Jag fick börja om på nytt och jag märkte att det inte var mig det varit fel på.

Nu behöver Emma aldrig äta ensam längre. Hon behöver aldrig plugga själv och hon har vänner att umgås med efter skolan.

I framtiden hoppas Emma att hon kan skriva och illustrera barnböcker. Sin egen historia känner hon sig inte mogen att skriva riktigt än. Men hon har börjat anteckna det hon varit med om.

– Det är för nära inpå. Jag har fortfarande så många sår kvar.

Framförallt har Emma svårt att lita på människor.

– Jag litar inte på vuxna. När jag vågade berätta fick jag alltid höra att jag hade fel och att jag överdrev. Jag är fortfarande rädd att få höra det.

”Nu är jag lycklig”

Emmas situation väckte stor uppmärksamhet. Stödet från

Aftonbladets läsare var stort.

– Plötsligt lyssnade någon på mig och trodde på mig. Innan var det bara mamma som gjorde det.

Är du lycklig nu?

– Ja det är jag. Jag går i en underbar skola. Och jag kan gå ut när jag vill. Jag behöver inte längre vara fången hemma.

Varför tror du att just du blev mobbad?

– Jag har funderat mycket på det men jag vet faktiskt inte. Det började redan första dagen. Alla andra i klassen kände varandra sedan lekis och jag kom från en större stad. Kanske räckte det.

Tycker du själv att du är modig?

– Jag kan inte tänka så. Jag är bara glad att jag lever.

Emmas mod att berätta inspirerade och imponerade på många. Därför har hon blivit nominerad som Svensk Hjälte.

Hon och hennes mamma planerar även att starta en hemsida för att stödja andra mobbade barn och deras föräldrar.

– En hjälte är någon som stöttar och ställer upp på andra. Jag hoppas jag hjälpt någon genom att berätta min historia.