I många, många år gjorde Per Åke Engström allt för att dölja sitt alkoholmissbruk.

Han levde ensam och kunde dricka ostörd hemma i sin

lägenhet.

– Jag har haft problem sedan mitt första glas alkohol men då, på slutet, var det riktigt illa.

Per Åke lyckades trots det behålla sitt jobb på Ädelfors folkhögskola.

– Jag skötte jobbet hjälpligt. Men jag blev inkallad till chefen flera gånger. Han undrade varför jag så ofta var borta på just måndagar, säger Per Åke.

Hittades på ett ölhak

Bo Peter Engcrantz, 60, hade jobbat tillsammans och varit vän med Per Åke i många år.

– Jag förstod länge att allting inte var bra. Han var ofta skäggig och ovårdad, sur och tvär och han ville aldrig jobba över. Men jag hade inget konkret att ta på, inget att konfrontera honom med, säger Bo Peter.

Men chansen till det kom.

För dryga två år sedan skulle skolan på resa till Tjeckien. Där nere kunde inte Per Åke hålla masken.

Redan på förmiddagen hade han druckit sig bortom vett och sans. Kollegorna fick leta efter honom och hittade honom på ett ölhak. Bo Peter ställde honom mot hotellrumsväggen, bokstavligt och bildligt talat.

– Jag är trött på det här. Du har problem och du måste få hjälp, sa han.

Per Åke ville inte där och då helt erkänna sina problem. Han började skylla på än det ena, än det andra, och Bo Peter förstod att det inte räckte med en konfrontation. Han kontaktade deras arbetsgivare och bokade ett möte med en alkoholterapeut.

”Min vardagshjälte”

Där släppte allt för Per Åke.

– Jag hade det sista året förstått att jag hade problem. När jag väl erkände det var det som att tre ton släppte från hjärtat.

14 dagar senare skrev Per Åke in på rehabilitering och han har varit helt vit sedan dess.

– Jag kan inte vara mer tacksam mot Bo Peter än vad jag är. Om jag inte varit död nu så hade jag åtminstone suttit på en parkbänk.

Vardagshjälte, det kallar Per Åke sin vän.

– Jag känner mig mer som en medmänniska, säger Bo Peter.