När Eva var nybliven polis 1995 inträffade händelsen som skakade Stockholmspolisen.

Och henne själv.

– Vi skulle föra en misstänkt till polisstationen. När vi åkte upp i hissen tog en kollega tag i mannens huvud och dunkade det flera gånger i väggen.

Mannen bar handbojor och var helt försvarslös.

Eva säger att hon aldrig glömmer blodet som färgade hissväggarna.

Hennes kollega anmäldes och misshandeln ledde till internutredning och åtal.

Men den misstänkte polismannen påstod att mannen skadat sig själv.

Och tre andra poliser – som också varit med i hissen – hävdade att de inte sett något.

– När jag ville berätta sanningen blev jag utskälld av mitt befäl. Han tyckte att jag skulle skydda min kollega, säger Eva.

Men trots påtryckningarna vägrade hon att hålla tyst.

Tillsammans med en kollega berättade Eva vad som hade hänt.

”Förbjudet bryta mot kårandan”

Tack var det dömde både tingsrätten och hovrätten polismannen till villkorlig dom för misshandel och osant intygande.

– Att två poliser vittnade mot en tredje var unikt. Men att bryta mot kårandan var förbjudet och jag skulle straffas.

Så när Eva återvände till jobbet ignorerades hon av majoriteten av sina kollegor.

– Det var en fruktansvärd jobbig period. Jag behandlades som luft. En polisman sa att jag inte skulle räkna med hjälp om jag hamnade i en trängd situation.

Samma år bytte Eva jobb och började arbeta med att förebygga brott bland ungdomar.

I dag har hon slutat som polis men föreläser på Polishögskolan.

– Jag har aldrig känt att det var hjältemodigt att vittna. Men efteråt har fler poliser vågat anmäla våldsamma kollegor. Och det är jag stolt över.