Att donera sin ena njure gör de flesta bara när någon när och kär är mottagaren, en familjemedlem, en älskad vän. Inte ens då är beslutet lätt.

Men varför göra det för en okänd?

Toni Müller skrattar ofta – bullrande och hjärtligt – när han förklarar:

– Jag är en frisk och lyckligt lottad människa. Visst skulle jag kunna ge bort en njure utan att veta till vem.

– Det som slutligen fick mig att fatta beslutet var ett tv-program om njursjuka barn. En liten kille, grå i ansiktet, märkt av sin sjukdom, tittade in i kameran och svarade på frågan vad han skulle vilja göra om han blev frisk:

– Sova över hos en kompis!

Orden träffade Toni rakt i hjärtat.

– Varenda unge borde få en sådan önskan uppfylld, vi friska måste hjälpa till, tänkte jag.

Bara anhöriga får donera

Toni, som i många år varit blod- och plasmadonator och är inskriven i Tobiasregistret ringde till transplantationsenheten i Malmöregionen – och fick ett nedslående besked.

– Enligt svensk lag får endast nära anhöriga, släktingar eller ”likställda” vara så kallade levande donatorer.

– Jag blev jättebesviken.

Ett par månader senare ringde sjukhuset och undrade om Tonis erbjudande stod fast.

– De hade tittat närmare på begreppet ”likställd” och gjort en positiv tolkning. Jag kunde få bli donator men på vissa villkor: som givare får jag inte välja vem som ska ha njuren. Och mottagaren har rätten att få förbli anonym.

Du tvekade aldrig?

– Nej, tvärtom faktiskt. Jag blev bara alltmer stärkt i mitt beslut. Och jag hade familjens stöd, om än med viss tvekan. (Det är sambon Monica Olofsson som nominerat Toni till Svenska Hjältar).

”Hög av lycka”

En höstdag för ett par år sedan kom telefonsamtalet. En patient med njursvikt behövde nytt organ. Det var dags.

– Nu jävlar, tänkte jag. Upprymd och nästan lite hög av lycka.

Inläggning på sjukhuset. Förberedelser – och så fem timmar på operationsbordet. Allt löpte perfekt. Tonys njure lyftes ut och flyttades snabbt till rummet intill där mottagaren låg.

– När jag vaknade upp mådde jag väldigt bra, och lyckokänslan höll i sig. Efter tre veckor var jag tillbaka på jobbet

Vet du hur det gått för mottagaren?

– Bara att min njure anpassat sig och mår utmärkt. Så det betyder att någon där ute fått livet tillbaka.

– Det gör mig glad varje dag. Och jag hoppas att fler människor funderar över att hjälpa. Skriva donationskort, ge blod – det finns så mycket vi kan göra.