När jag gick på högstadiet blev jag utsatt för mobbning och misshandel i skolan varje dag. Detta resulterade i att jag började skolka, och fick svårare för skolarbetet. Jag revolterade, och kände mig inte sedd för fem öre. Lärarna visste om att jag blev misshandlad dagligen, men ingen gjorde någonting.
Förutom Jennifer Österman.
Hon var den enda läraren som såg mig. Hon lade ned otroligt mycket tid och engagemang på att försöka hjälpa mig med skolarbetet. Och på rasterna, som jag tyckte var hemska, så satt hon ofta med mig i korridoren, tog en paus från det hon gjorde just då, och pratade istället med mig, om allt mellan himmel och jord. Ofta filosofi.
Hon såg att jag hade en talang för att skriva, och hon uppmuntrade mig att fortsätta, och hon läste sådant som jag skrev på fritiden. Jag har aldrig mött en lärare som hon. Jag kan ärligt säga att hon räddade mitt liv.
Nu är jag 26 år, och har mailat och tackat min lärare, som blev rörd, och som dessutom kom ihåg mig tydligt, trots att det var så många år sedan jag gick i grundskolan. Därför vill jag nominera henne till en svensk hjälte, för det förtjänar hon!
Christoffer Lönnquist