I dag är tvillingarna 16 år. Två gängliga tonåringar. Hon: långt blont hår, tjejiga smycken. Han: kortklippt, snygga jeans, fräck jacka.

Snacket går runt köksbordet. Om skolan, framtidsplaner, vem som är bäst i ”Idol”. Högt tonläge emellanåt, lite gnabbigt som det gärna blir när tonåringar går igång. Helt normalt alltså. Men här finns något extra. En ömsinthet, en respekt.

Testar med en klassisk fråga:

– Tycker ni att morsan är pinsam någon gång?

– Nä, aldrig!

Kanske är det så att en mamma som orkat och vågat stå upp för sina barn när det blåst som hårdast aldrig är pinsam. Aldrig.

Insåg sanningen

Camilla säger att det inte alls var självklart för henne i början att förstå sitt ena tvillingbarn. Livlig, en pojkflicka, javisst, men inget att fundera närmare över.

Till den där dagen.

– Jag bara tittade på min envisa lilla femåring och svarade: Klart att du är en tjej. Det är helt okej att vara grabbig fast man är tjej.

Svaret var mycket bestämt:

– Mamma, jag ÄR en pojke.

Sakta gick det upp för Camilla att hon faktiskt hade en pojke – i en flickas kropp. Hon började söka information på nätet, i böcker, hos experter.

– Tyvärr tycks det finnas väldigt lite kunskap om barn i den här situationen. Och när vi kom till förskolan fick vi inget stöd. Man förstod inte, behandlade honom som en tjej.

”Retad i skolan”

–Lika illa var det i lågstadiet. Han ville ju så gärna vara som alla andra killar men placerades i tjejgruppen. Blev ifrågasatt hela tiden. Mobbad och retad.

– När han var åtta år klippte han håret kort, tittade på mig och sa: Mamma, nu ser jag ut som jag känner mej.

Åren som följde skulle bli svåra. Omvärlden förstod inte. Skola, lärare, klasskamrater kunde inte ta till sig att flickan egentligen var en pojke.

– Så han var ledsen jämt, ville inte stiga upp och gå till skolan. Men han ändrade sig inte, han var säker på sin identitet.

Och när han fyllde 10 samlade han familjen; mamma Camilla, sin tvillingsyster och sin två år äldre syster för att meddela:

– Så här är det: jag kommer inte att förändras. Det sårar mig när ni säger hon till mig. Jag kommer att operera mig när jag blir äldre. Från och med nu heter jag Alex.

Han sa också:

– Kan jag inte vara mig själv kan jag lika gärna vara död.

Camilla säger att situationen varit extremt tydligt sedan den dagen. Hemma i familjen känns inget konstigt. För systrarna är Alex brorsan, kort och gott.

Men återigen omvärlden.

–?Det finns vänner och släktingar som sagt till mig: Du får ursäkta Camilla, men jag klarar inte det här.

Och mobbningen i mellanstadiet. Glåpord, sparkar och slag. Camilla som försökt tala med lärare och föräldrar. Vädjat, spridit kunskap, hållit föredrag.

Hur orkar du?

– Vi. Vi i familjen är nog födda till krigare. Klart att man är trött och förtvivlad ibland. Men vi måste se framåt. För Alex skull.

Nu på högstadiet går tvillingarna i olika skolor och mycket har blivit bättre.

– Alex skola är fantastisk. Han möts med respekt. Bara sådana där små detaljer som att han inte behöver byta om med tjejerna efter gympan betyder jättemycket.

Har alltid vetat

De närmaste åren kommer mera påtagligt att förändra Alex liv. Hans fall utreds nu på sexologen i Lund. Han kommer att behandlas med så kallade stopphormoner för att utvecklingen till kvinna hejdas. Därefter sätts testosteron, manliga hormoner, in. Slutligen, vid 18 års ålder, kommer en könskorrigerande operation att ske.

– Hela processen kommer att ta upp till tre år – sedan ser han ut som den han faktiskt är, säger Camilla.

Hon kramar om sina tvillingar, en älskad dotter och en älskad son.

Alex stryker hastigt mamma över kinden och säger:

– Hon är en hjälte för hon kämpar inte bara för mig utan för alla andra som kanske också behöver hjälp.

Om sig själv säger han:

– Jag vet att jag är en kille – det har jag vetat hela tiden.