”Jag trodde vänskap bara var en bluff”

NÖJE

Jag har längtat så, och nu är hon här.

Hon sitter bredvid mig i soffan och pratar om allt möjligt och jag kan inte släppa det, att hon satt sig på ett tåg och sen en flygbuss och sen ett flygplan och sen ett pendeltåg, bara för att få sitta här med mig. Att jag faktiskt har vänner.

Det anses vara något självklart. Det är det inte.

Länge trodde jag att vänskap var vårt samhälles mest framgångsrika bluff.

”Kärlek kommer och går, men vänskap består”. Jag hörde orden, men kunde inte relatera till dem. Jag antog att jag var den enda som såg hur tragiskt livet egentligen är: Du förväntas ha vänner, alltså samlar du på dig några att fika, shoppa och gå på bio med. Människor vars sällskap du står ut med, men som du lika gärna kan ha som mista. Ändå kallar ni varandra ”älskling”, hasplar ur er klyschor som ”vad skulle jag ta mig till utan dig?”, håller gråtmilda tal på varandras bröllop. Allt för att slippa den skamliga, föraktade ensamheten.

Jag ville tro att alla bluffade. Motsatsen skulle ju betyda att det var mig det var fel på. Jag som skulle bli avslöjad, lämnad ensam kvar.

Ingenstans talades det om vänskap som den egentligen ser ut. Som ett kärleksförhållande. Som slår till från ingenstans, som kräver och svider och övervinner allt så som kärlek gör.

Jag var arton år och helt oförberedd när jag träffade honom. Kunde inte förstå varför jag älskade hans skratt, varje linje i hans ansikte, hans sätt att rynka pannan när han lyssnade. Varför jag drömde om honom om nätterna, varför jag grät när han grät, hatade hans ångest som vore den min egen.

Jag lyckades aldrig sätta fingret på vad det var jag föll för, vad som skilde just honom från alla menlösa fikakompisar, och kanske är det inte meningen att vi ska förstå.

Nej, jag var inte kär. Kär var jag redan, i någon helt annan. Men mekanismerna var desamma.

Han var den första som blev min vän, på riktigt, på det där vad-skulle-jag-ta-mig-till-utan-dig-sättet. Han är det fortfarande, eftersom vänner inte behöver välja bort varandra trots att tid passerar och människor förändras. Men det är inte längre honom jag drömmer om när jag somnar eller tänker på när jag vaknar.

Andra har tagit hans plats.

Som hon som sitter i soffan bredvid mig och nu gråter hon, över allt som gör ont och som hon måste få prata om, nu när hon rest en hel dag bara för att få sitta just här.

– Kanske borde jag inte gråta, säger hon. Kanske är det inte så sorgligt ändå.

– Men jag gråter ju också.

– Äsch. Du gråter bara för att jag gråter.

– Ja, jag vet.

FAKTA

Annika Marklund

Ålder: 25

Bor: I en andrahandstvåa på Kungsholmen i Stockholm

Gör: Frilansskribent, modell och krönikör i Sofis mode

Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre syskon, vänner och kärlek

Läser: Anders Paulruds ”Som vi älskade varandra.” Hjärtskärande bra

Lyssnar på: Allt med Tomas Andersson Wij

Senaste fynd: En sjukt snygg och billig peruk att ta till när min hemska mellanfrisyr gör att jag inte vill gå utanför dörren.