Flickornas rop är blodigt allvar

Annika Marklund om att spy, svälta och hata sig själv

NÖJE

Min inkorg är full av rop på hjälp.

Den svämmar över av mejl från livrädda flickor som tappat fotfästet.

De är i olika åldrar, bor i olika städer. Men deras rädsla är densamma.

Den handlar om att äta. Om att veta att man måste, för att orka och för att överleva, men inte kunna tvinga sig själv att göra det när tankarna bara kretsar kring en sak: att bli smalare. Värd att älska.

De har läst min blogg och tänker att jag kanske förstår. Kicken när de tajta jeansen blir pösiga, paniken vid fredagsfikat, det rasande misslyckandet när de står på knä över toalettstolen och förtvivlat spyr upp en halvsmält bit morotskaka.

De har alla lockats av det färdiga paket som en ätstörning innebär: uppmärksamhet från oroliga lärare, föräldrar och vänner. En identitet, hon som inte äter. Ett sätt att hantera en verklighet som glider dem ur händerna.

Men tvivlen har kommit smygande. Vännerna ringer alltmer sällan, pojkvännen har tröttnat på att trösta. Betygen börjar sjunka, läpparna spricka, tjocka koftor håller inte längre kylan borta. De har ångrat sig, de vill ut – men de sitter fast.

Det talas om att unga tjejer mår sämre än någonsin. Men lika ofta talas det om ”låtsasångesten”. Jag har hört det alltför många gånger:

– Det där är ju inte på allvar. När man verkligen mår dåligt försöker man dölja det. De vill bara ha uppmärksamhet.

”Bara.”

Det är sant – tjejerna som skriver till mig lever inte upp till den klassiska bilden av en anorektiker. Hon som saknar sjukdomsinsikt, som lider i det tysta, som ljuger och förnekar in i döden.

Men det finns inget ”bara” i en flicka som gråter när hon ätit en näve chips till ”Let’s dance”. Som vaknar panikslagen ur en mardröm där hon åt prinsesstårta, som stoppar fingrarna i halsen efter julmiddagen. Det är blodigt allvar. Även om hon sedan skriver ett mejl, en låt eller ett blogginlägg om det.

En flicka som hanterar sin ångest genom att inte äta kommer till slut att svälta ihjäl. Oavsett om hon lider i tysthet eller ropar på hjälp.

Skillnaden är att hon som ropar kan räddas i tid.

Om vi bara väljer att lyssna.

FAKTA

Annika Marklund

Ålder: 25. Bor: I en etta på Kungsholmen i Stockholm. Gör: Frilansskribent, modell och krönikör i Sofis mode. Familj: Mamma, pappa, styvpappa

och tre syskon, vänner och kärlek. LYSSNAR PÅ: David Pagmars artistnamn ”Montt Mardié” är varken det lättaste att stava eller uttala, men hans

musik är desto lättare att älska. LYSSNAR OCKSÅ PÅ: Tomas Andersson Wij, ”Vi är värda så mycket mer”. LÄSER: Stephen Kings ”On writing”.

FUNDERAR PÅ: Erkänn - det här med att vi skulle slippa finnar när vi blev vuxna var bara en vit lögn för att hjälpa oss att överleva tonåren.