”Jag känner knappt igen min syster”

Annika Marklund om en tid som flytt

NÖJE

”Wendi är inte inloggad.”

Nej, jag vet. Hon är sällan det. De sover ännu i Los Angeles. Här är klockan knappt tre på eftermiddagen men solen har redan börjat gå ner. Jag sitter vid min dator, klickar runt på hennes Facebookprofil, kartlägger ett liv jag inte vet något om.

Jag möter min systers blick och känner inte igen henne.

Den unga kvinnan på bilden, hon med det leopardmönstrade linnet och det självsäkra leendet, har få likheter med den flicka jag minns. Trettonåringen med tandställning och hästaffischer på väggarna är försvunnen, ersatt av en vuxen människa. En främling.

Jag känner knappt igen min syster Wendi, bara ögonen avslöjar henne.

Och läpparna, håret, ögonbrynen. De är identiska med mina egna.

Bilden är tagen på en klubb i Tarzana, stadsdelen i Los Angeles där hon bor med sin pappa som också är min.

I Spanien, en halvdags flygresa bort men ljusår från mitt snöslaskiga Stockholm, välkomnar min syster Amanda mig med en kindkyss. I sina kilklackar är hon en

decimeter längre än jag, jag ställer mig på tå. Jag är på besök i hennes värld i tre dagar, en värld jag aldrig varit en del av.

Här är det jag som är främlingen.

Hon visar var jag kan hänga av mig och jag förstår inte vad som hänt.

Det känns som att jag slutit ögonen för en sekund. Som att jag blinkat och de hunnit växa upp under tiden. De är femton år på det sextonde. Jag

följer dem på avstånd.

Vi pratar ibland, över brusiga telefonlinjer och opålitliga chattprogram. Mellan plugg och kompisar och allt det tonårshemliga berättar de hastigt om

pojkar, om skolan, om rädslorna de kväver. Jag vill så gärna trösta, hjälpa. Men jag är så vansinnigt långt borta.

Och ständigt tanken: Varje ny dag är en dag då jag kunnat finnas där för dem men inte gör det.

Det var länge sedan jag pratade med Wendi nu.

Senast vi hördes var på juldagen. Plötsligt var hon inloggad på chatten, jag önskade henne en god jul, hon svarade att hennes julhelg var allt annat än god.

”Jag måste äta julmiddag hos både mamma och pappa”, skrev hon. ”Jag pallar inte.”

”Gumman, jag vet”, svarade jag. ”Men din mamma och mormor kommer säkert inte vilja bråka med dig nu när det är jul och allt.”

”Äsch, det bryr jag mig inte om. Men jag måste ju äta två julmiddagar. Två! Fatta, jag kommer att gå upp vartenda kilo jag lyckats gå ner! Åh nej, pappa ropar, jag måste åka nu. God jul.”

Och så var hon borta.

Kvar på sängen, tusentals mil bort, satt jag vid datorn med maktlösheten brännande innanför ögonlocken.

”Wendi är inte inloggad.”

Nej, jag vet.