”Vi stjäl. Och vi skäms.”

NÖJE

Den svettiga Adidaströjan bara låg där. Kvarglömd i högstadieskolans omklädningsrum av en vidrig mobbarbrud

i parallellklassen. Jag tänkte inte ens, knölade bara snabbt ner den i väskan. Ljög för mamma, ”jag fick den av en kompis”.

Naturligtvis kunde jag aldrig ha den på mig. Någon skulle ju kunna känna igen den.

I stället fick den ligga där, ihopvikt i garderoben och smutsig av skuld, tills jag en dag slängde den i papperskorgen.

Jag vet inte vad planen var, men jag vet varför jag gjorde det.

Jag ville så förfärligt gärna ha ett Adidasplagg. Slippa ifrån mina urblekta t-shirts med Guns n’ roses-tryck. Se ut som alla andra. Passa in.

Så jag tog den enkla vägen ut.

Och jag är inte ensam.

I Sverige inträffar över 50 000 stölder i butiker – varje dag. Det snattas och stjäls för nio miljarder kronor varje år. Och siffrorna ökar. Trots fler säkerhetsåtgärder, trots att de flesta av oss har råd att betala för det vi behöver.

Problemet är allt det andra. Det onödiga. Det vi intalar oss att vi inte kan vara utan.

Vi har råd med det nödvändiga, men vi har inte råd med allt vi vill ha. Allt det som ska göra oss lite bättre, lite snyggare, lite mer åtråvärda.

Vi har lärt oss om rätt och fel, att det som är mitt är mitt och ditt är ditt. Ändå bryts det mot dessa moraliska regler 50 000 gånger varje dag.

När snatteri kommer på tal förfasar sig alla högljutt. Att folk inte kan lära sig att hålla fingrarna i styr! Ska det vara så svårt att ha respekt för andras tillhörigheter?

Ja, tydligen. För trots att alla nekar är siffrorna ett faktum: Vi stjäl. Och vi skäms. När pojkvännen frågar hur i hela fridens namn vi har råd att shoppa så mycket ler vi nervöst, säger att vi kan sniffa oss till en slutrea på mils avstånd.

Det kan vi förmodligen också. För vi – unga tjejer – stjäl inte bara sådant vi inte har råd med, vi shoppar oss dessutom utfattiga.

Jag skriver ”vi”.

Att mitt samvete är rent i dag betyder inte att det alltid sett ut så.

Men vad vet jag? Kanske är ditt fläckfritt.

Kanske inte.

Kanske shoppar du upp varje intjänad krona. Kanske räcker det inte – det finns ju så mycket du bara måste ha. För att det är sådan du är: alltid nya kläder, alltid först med det senaste. Alltid livrädd att bli avslöjad. Att någon ska se igenom bluffen, upptäcka att du under din Monkiklänning fortfarande är den ensamma tjejen i urtvättad t-shirt och mjukisbyxor från Coop forum.

Hon som i dag har en garderob full av ursnygga kläder hon inte behöver. Som med länsat bankkonto suckar och tänker:

Jag har inget att ha på mig.