Varje dag bar jag mina mirakeljeans

NÖJE

Vår i luften och jag ska flytta.

Hyreskontraktet är uppsagt, ett nytt påskrivet; porslinet inlindat i tidningspapper och försiktigt nedpackat i Ikea-kartonger. Nu återstår bara förrådet.

Alla de kläder jag hunnit glömma att jag äger ska sorteras in i tre olika kategorier: Spara, Slänga eller Myrorna.

När jag når botten av den näst sista kartongen stannar jag upp.

Något så fånigt som ett första modeminne. Får man ens ha ett sådant?

Ja, jag hade hunnit glömma, men nu minns jag.

Jag var tretton och vintern på väg att bli vår.

Jag tog tunnelbanan in till T-centralen, promenerade de hundra metrarna till Impuls på Drottninggatan och rakt in till hyllan där de låg i prydliga högar. Framme vid kassan lämnade jag fram fyra ihopvikta hundralappar, tillbaka fick jag en vit plastpåse, kvittot och en enkrona.

Aldrig någonsin hade jag känt mig så vuxen.

Väl hemma lade jag ut dem på sängen, uppfylld av detta häpnadsväckande faktum: Jag var nu ägare av ett par alldeles egna kritvita stretchjeans.

De var perfekta.

Nästa morgon, dubbeltimme franska. Samma bruna kängor, samma elektriska hår. Ändå en helt ny Annika. När jag räckte upp handen för att böja något oregelbundet verb hörde jag hur jag talade med en helt ny tyngd bakom orden.

Så, efteråt. Det största beviset av alla på att något förändrats:

– Snygga jeans!

Hon inte bara pratade med mig. Hon gav mig en komplimang. Hon, den blondaste och sötaste, med de dyraste Championbrallorna och den läskigaste pojkvännen.

Succé.

Jag hann ha mina mirakeljeans på mig varje dag i två veckor innan den första syrliga kommentaren kom.

– Har du inga andra kläder, eller?

Jo. Det hade jag. Bara inga andra... trendiga.

Så jag bar dem även nästa dag. Och dagen därpå.

Det var då.

Bara några år senare var allt annorlunda.

Då tog det emot att bära samma jeans ens två dagar i rad.

Det märks i mitt förråd.

Låda efter låda överfulla av reaplagg, somliga ännu med prislappen kvar. Åratal av CSN-bidrag och extrajobbslöner omvandlade till mönstrade H&M-klänningar och linnen från Vero moda.

Sådant jag spontanshoppat, skit samma om det är min stil, jag behöver något nytt. En fåfäng längtan efter den där allra första känslan. Och så jeansen som en gång framkallade den. Det vita tyget fläckat och smutsigt, tolv år gammal vårvinterlera som inget lyxigt tvättmedel i världen kan råda bot på.

Ändå har jag sparat dem. Som en påminnelse?

En gång var de perfekta. Nu hamnar de i soporna.

De behöver inte längre ta upp plats i mitt förråd.

Jag minns ändå.

FAKTA

Annika Marklund

Ålder: 25.

Bor: Mycket snart i en andrahandstvåa i Stockholm.

Gör: Skriver. Roman, krönikor och blogg.

Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre syskon, vänner och kärlek.

Äter: Pannkakor med hallonsylt och brieost. Ja, samtidigt.

Undrar över: Alla dessa skådisar som viker ut sig för att "få fart på karriären". Hur tillsätts roller i Hollywood egentligen? Sitter rollbesättarna och läser herrmagasin och bara ”Oj, här har vi Mischa Barton i trosor, henne hade jag glömt. Vore inte hon perfekt i nästa Scorsese-rulle?”

Senaste framgång: Jag har lyckats sluta bita på naglarna. Igen.

Annika Marklund