Hon sålde sig till högstbjudande

Annika Markund om en syster som försvann

NÖJE

Vi var sex modeller på femtiotvå kvadrat. Våra dagar tillbringades i taxibilar på väg till och från castings, plåtningar och modevisningar i ett aprilsvettigt Shanghai.

På kvällarna hamnade vi oftast på balkongen, rökte cigaretter och drack surt tjugokronorsvin från matbutiken på hörnet. Skvallrade, skrattade, klagade –

taxin körde omvägar, hissen var trasig, fotografen tafsade, det var kork i vinet.

När vi beklagade oss högljutt satt Simona alltid tyst.

Hon och jag delade rum. Simona var sexton år och från Lettland. I sömnen pratade hon på lettiska och jag önskade ibland att jag haft ett lexikon.

De bokade ofta oss två tillsammans, vi skämtade om att de fick mängdrabatt. Två bleka, blåögda flickor med svarta pagefrisyrer till priset av en. Vi poserade kind mot kind i annonser för hårsprej och läppglans, gick sida vid sida längs catwalken.

De sa att vi såg ut som systrar.

Jag minns hur hon en kväll på balkongen i mörkret och värmen plötsligt ville berätta. Att hon hade en bror, han var sex år, och en eftermiddag öppnade han badrumsdörren hemma i tvåan i Riga och fann sin mamma död i badkaret.

Modern lämnade efter sig en förmögenhet i skulder, en son som snart skulle börja skolan och en femtonårig dotter som plötsligt tvingades bli vuxen.

Simona ärvde sin mammas obetalda lån och räkningar, den sortens skulder som inte skulle komma att skrivas av.

Polisen var efter oss, sa hon. Och ... en massa andra. De ville ha sina pengar, jag hade ju inga.

Då var det bara att hora, och det hatar jag. Så jävla äckligt.

Jag fick veta hur hon lämnade lillebror hos grannen så snart hon horat ihop pengar till en flygbiljett. Hur hon blev antagen av en modellagentur i Singapore, hur jobben var för få och lönen för låg. Hur hon hamnade på klubbarna, sålde sig till högstbjudande.

Hon berättade att hon satsat alla pengar hon tjänat på att komma hit. Kvitt eller dubbelt. Nu skulle hon få sitt stora break eller så ...

Jag har ju inte så mycket annat att erbjuda, sa hon och tände en svart cigarett med vaniljsmak.

Du jobbar ju hur mycket som helst här, sa jag.

Alldeles för lite, sa hon.

Jag låg vaken länge den natten, lyssnade till hennes andetag.

Jag tänker alltmer sällan på året i Kina, men det är ett minne som stannat kvar.

Två sängar i samma rum, två flickor som kunnat vara systrar.

Nästa morgon var Simonas säng bäddad och tom. Garderoben urplockad, bara en tandborste i glaset bredvid kranen i badrummet.

Mina sista månader i Shanghai sov jag ensam i rummet.

Ingen tog hennes plats.

FAKTA

Krönikan Annika Marklund

Ålder: 25. Bor: I en etta på Kungsholmen i Stockholm. Gör: Frilansskribent, modell och krönikör i Sofis mode. Familj: Mamma, pappa, styvpappa och

tre syskon, vänner och kärlek. Irriterar mig på: Det hade onekligen varit trevligt att få vara frisk i åtminstone någon vecka mellan alla förkylningar,

influensor och virusinfektioner. senaste idiotiska köp: Jag smet in på H&M för att jag behövde yllestrumpor och passade på att köpa ett par skyhöga, svarta lackpumps. Sådana som jag redan har fem par av, alltså. Och hittills bara använt framför spegeln.