”Jag väntar inte, jag ska bara ...”

Annika Marklund om att skaffa barn

NÖJE

Min mamma hade nyss fyllt tjugoett.

Hon hade sett världen. Planterat mandarinträd i Israel, torkat bord i London, sålt vitaminer över telefon i Hollywood.

Nu var hon tillbaka i sin barndoms Norrbotten. Utan gymnasieutbildning, utan jobb, och med en nyfödd dotter med kolsvart hår och sin pappas blå ögon.

Hon hade ett helt liv framför sig och ville dela det med mig.

Jag växte upp med tryggheten hos ett innerligt önskat och efterlängtat barn. Mammas lilla present. Flickan som gjorde det värt att kämpa, som gav vardagen mening.

Att barn är meningen med livet var aldrig en klyscha hos oss. Det var verklighet. Redan på dagis längtade jag efter mina egna. Egna presenter, egna anledningar att kämpa.

Vi klarade oss själva, mamma och jag. Hon pluggade till journalist i Kalix, reste, jobbade, träffade vänner, flyttade till Stockholm. Allt med mig på armen.

Så träffade hon mannen hon skulle få mina syskon tillsammans med.

Han fyllde femtio härom veckan.

Det firades på en hyrd restaurang i San Pedro på den spanska solkusten med alla vännerna på plats. Trerätters, öppen bar, tårdrypande tal och dans hela natten. Och en massiv övertalningskampanj riktad mot födelsedagsbarnets äldsta dotter. Målet: att få mig att inse att det är dags att börja avla barnbarn åt den nyblivne femtioåringen.

Det enda jag ångrar är att jag väntade så länge med att sätta igång, säger Pär-Ola över välkomstdrinken.

Rösten brister när han berättar om hur han varje morgon väcks av att den snart tvåårige sonen klättrar upp på hans bröstkorg och nyper honom i näsan.

Han är varken först eller sist.

När förrättsfaten dukas fram har sju personer kommit fram och beskrivit det ofattbart storslagna i att bli förälder, det idiotiska i att vänta.

Jag får veta att man aldrig känner sig redo, att ingen tidpunkt är rätt. Att det är vansinne att tro att man måste hinna med allting innan.

Jag ler och nickar. En aning irriterad: förstår de inte att det där inte gäller mig? Jag är inte en av dem som väntar. Som ser barn som ett hinder, som slingrar och bortförklarar sig.

Men så ser jag mig själv i reflektionerna från deras blickar; jag är inte tjugo år längre, jag är tjugofem. Det finns inga ursäkter. Jag har på något sätt blivit en av dem som väntar på ett ”sen”. Det är en tanke som ilar som en ond tand. Och hänger sig kvar.

Mellan lammkotletterna och jordgubbstårtan tar Anders, pappa till Nisse och Pelle, mig åt sidan. Undrar hur gammal jag är.

Annika, säger han, vad väntar du på?

Jag väntar inte, svarar jag. Jag längtar. Jag ska bara...