SD-väljarna – folkhemmets olydiga ungar

Jag ser framför mig hur sossarna och LO sitter som ett gift medelålders par. De sitter runt köksbordet i sitt Folkhem och beklagar sig över sina olydiga barn, som rent av blivit fientliga på senaste tiden. Hur kunde det bli så? De som har gjort allting rätt; fått en hel arbetarklass att göra en klassresa uppåt. Folkhemmet har de omvandlat till en bostadsrätt; köket är i splitternytt Marbodal, golvet i mahognyparkett.

I sin iver att visa att de har uppfyllt sin vision om det jämlika, klasslösa samhället har de glömt bort alla de som inte hängt med. De infödda fattiga svenskar som inte får finnas, som smolkar bilden av Sverige som välfärdsstat nummer ett.

”Invandrarna” fick aldrig riktigt något eget rum i Folkhemmet, de förvisades till gästhus utanför. Deras utanförskap har man förklarat med kultur, etnicitet, klädesplagg, språksvårigheter och ibland diskriminering.

Men den infödda arbetarklassen då? Det var ju för dem folkhemmet byggdes i första taget. De har varit undanskuffade i en ljudisolerad källare längst ner, eller sparkats ut.

De som slängts ut ser inga andra än ”invandrarna” utanför den välputsade fasaden på Folkhemmet.

De förstår inte varför de ska få stå och frysa när ”invandrarna” blir ombonade med alla integrationsprojekt. ”Utlänningarna” är de som tar deras jobb, vare sig det är kineser som jobbar för slavlöner i någon fabrik i Peking, eller polacker som slavar på fabriken de fick sparken från.

Egentligen har de inget emot olikhet. Skrapar man bara lite på ytan finns det nästan alltid en känsla av maktlöshet och underlägsenhet, bakom främlingsfientligheten.

Men avundsjukan tar över, bitterheten biter sig fast och frustrationen kanaliseras mot de syndabockar som är närmast till hands: ”invandrarna”.

Men nu har den infödda underklassen fått nog. De har hittat ett annat hem; ett luftslott byggt på lättvindiga löften och ihåliga illusioner. Sverigedemokraterna som lovar att de ska ta Sverige tillbaka till vad det en gång var; ett folkhem för alla svenskar.

Det politiska etablissemanget inne i Folkhemmet har ju slutat lyssna för länge sen. I stället riktar pamparna nu pekfingret mot SD:s väljare och kallar dem för rasister – ännu ett bevis på makthavarnas ignorans.

Men den som pekar ett finger mot andra, riktar samtidigt tre fingrar mot sig själv. Skulden ligger inte hos Sverigedemokraterna, eller deras väljare, utan på ett politiskt system som avskärmar sig allt mer från folket.

De senaste tio åren har sossarna förlorat tio procent av LO-medlemmarnas röster. Det är över 100 000 människor. Röstfördelningen bland LO-medlemmarna var identisk med senaste gången ett främlingsfientligt parti kom in i riksdagen. Året var -91 och högerpartierna fick tillsammans med Ny Demokrati nästan en tredjedel av rösterna.

Sossarna och LO behöver sticka hål på sin drömbubbla och se att det som är kvar av Folkhemmet bara är till för medelklassen numera. De borde resa sig upp från sitt köksbord, ta sig ut och lyssna på dem som en gång var deras hjärtebarn. Ombilda Folkhemmet tillbaka till allmännyttan det var avsett för. Omfamna alla de svenskar som varit osedda så länge. Göra det som fackrörelsen byggt hela sin maktbas på; samla upp underklassens missnöje och kanalisera det i medborgarrättskamp.

Bara då kan vi stoppa SD.