Fet - folk glor och dömer mig

De tjusiga butikerna säljer inte kläder till en sån som jag

1 av 2
FÖRE Cecilia Gustavsson som vanligt: 163 cm, 50 kilo.
HÄLSA

Att vara överviktig är att få elaka blickar, att inte vara välkommen i klädbutiker och att få skuldkänslor över att äta något gott.

Att veta att många dömer en som slapp och karaktärslös.

Att känna sig onormal.

Jag vet, jag provade för en dag.

Efter tre timmars förvandlingsarbete har jag blivit nästan dubbelt så tung som vanligt. Det är jag, men ändå inte.

En mask formar ansiktet och en dräkt ökar vikten till nästan 90 kilo på mina 163 centimeter. Nu ska jag för första gången känna på hur det är att vara överviktig. Något som just nu ses som höjden av slapphet, omoral och brist på självkontroll.

Folk tittar på mig

Budskapet som hamras in i oss från alla håll är att den som verkligen vill kan bli smal. Det är bara att skärpa sig.

Första promenaden i Stockholms city är obehaglig. Jag känner mig udda och så fort mitt ansikte speglas i något skyltfönster hajar jag till.

Snart märks att det inte bara är jag som tycker att jag är annorlunda - folk tittar. Ofta bara ett snabbt ögonkast. När de tror att det inte märks kostar en del på sig att titta lite längre.

Efter en stunds flanerande är det dags för något som verkar ha ersatt sex som tabu: att äta något kaloririkt.

Jag går in på ett kafé. Det känns trångt och jag är rädd att välta något.

Kan inte njuta av pajen

- Vill du ha vaniljsås till blåbärspajen? undrar tjejen i kassan.

Bakifrån sneglar en ung kvinna i kön på min bricka. Ett stort glas läsk tronar bredvid pajen. Jag sätter mig ute för att fika vid en gågata. Många av dem som passerar kan inte låta bli att titta.

I vanliga fall skulle jag ha njutit av pajen, men nu går det inte. Det känns som om jag borde ha skuldkänslor.

När jag går vidare börjar jag faktiskt reta upp mig. Jag ska inte titta ner i gatan längre. Vad glor en del på?

Jag försöker tänka att det här bara är roligt - att få ta en shoppingrunda på arbetstid!

Men det är inte speciellt kul. De tjusiga butikerna i stan säljer inte kläder till en sådan som jag. Jag går in i några och frågar om de har stora storlekar. "Det största vi har är 44 och det motsvarar ungefär large""

Efter en stund märker jag hur män ser på mig.

För killar är jag ett neutrum

Jag är inte en flirtig person i vanliga fall, men ändå är det underförstått att killar ser mig som en kvinna. Nu är det borta. För manliga expediter och tjuvkikande män på gatan är jag plötsligt ett neutrum. Kläder på en kropp.

Efter flera timmar på stan är jag förvånad. Var är alla andra runda personer? Jag ser bara en enda riktigt stor kvinna.

Det verkar som om en hel värld av helt vanliga, naturliga saker är stängd för dem som inte väger enligt normen. Det är ingen idé att gå på stan, för det finns nästan inga kläder att shoppa. Fika med kompisar är svårt med alla frestande bakelser och fyllda mackor. Och hur kul skulle det vara med krogliv om killarna skulle se mig som en icke-könsvarelse?

Skulle jag varit gift med min man och haft mina barn om jag varit kraftigt överviktig? Hade jag haft samma kompisar, samma jobb?

Det är en svindlande tanke. För inuti min förklädnad är jag ju fortfarande - jag.

Fetman ökar i hela världen

Chatta

Cecilia Gustavsson