Mia Törnbloms krönika: ”Sanningen är inte alltid så enkel”

Foto: SARA RINGSTRÖM
HÄLSA

Jag tycker om att tjuvlyssna på andras samtal. Det är spännande och väldigt lärorikt att lyssna på hur människor kommunicerar med varandra. Just nu sitter jag på ett tåg och nyss hörde jag en arg man som pratade i telefonen säga: ”Du ska respektera mig, problemet i vår relation är att du inte gör det!”

Jag har ingen aning om vem mannen pratade med eller om han har rätt i sin analys. Men det jag framför allt blir nyfiken på är vad han menar när han säger respekt.

Ordet respekt och dess betydelse för olika individer är extremt fascin­erande. I samtal med ungdomar har jag många gånger hört: ”Han ska visa mig respekt!”. De förklarar att de upplever att omgivningen visar respekt när de är rädda för dem, att respekten de längtar efter egentligen handlar om en längtan efter att känna makt.

Mannen som pratar i telefonen, jag kan inte låta bli att tänka att det är känslan av makt han längtar efter. För mig är respekt någonting man förtjänar och inte kan kräva. Men om jag i stället hade lyssnat på en gråt­ande kvinna som sagt: ”Problemet i vår relation är att du inte visar mig respekt”, hade hennes mening fått mig att tänka på makt då? Förmodligen inte, särskilt inte om jag inte medvetet reflekterade över vad jag hörde och innebörden av det.

Tänk vad snabbt vi bildar uppfattning om vår omgivning, en person med armarna i kors är avståndstagande, en gråtande kvinna är god, en arg man är elak, ett kräv­ande barn är ouppfostrat och så vidare. Men sanningen är inte alltid så enkel. En person med armarna i kors kan vila sina armar, den arga mannen kan vara rädd, det krävande barnet kan ha särskilda behov och den gråtande kvinnan kan tycka synd om sig själv för att hon blivit påkommen med att ljuga.

Av erfarenhet vet jag att de tuffa ungdomarna som beskriver att de längtar efter makt som regel är osäkra och att de innerst inne längtar efter att bli sedda, bekräft­ade och älskade. 

Förmodligen är det på samma sätt med den arga mannen mitt emot mig, han längtar också efter att bli sedd och bekräftad. Kanske har han inte lärt sig säga just det och då upplevs han förmodligen som arg och krävande av den han pratar med.

All kommunikation sker ju helt och hållet på mottagarens villkor och det är här vi så ofta går vilse. Vi vet vad vi menar med de ord vi väljer men om vi förtydligar – ”med respekt menar jag…” – kan vi undvika så många missförstånd och onödiga konflikter.

Jag inser att jag dömt ut mannen som lite oskön och påminner mig om att jag inte vill vara dömande och väljer därför att tänka att det är kärlek och omtanke han menar när han pratar i telefonen och genast känns det bättre. Jag utrycker mig också tokigt ibland och känner mig tacksam över att de som står mig nära har tålamod med mig och mina brister.

Läs fler "Mias tior"

/Mia