”Ensam är inte stark”

Foto: MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK
HÄLSA

För en tid sedan fick jag ett mejl från en orolig förälder till en missbrukande dotter.

Som en konsekvens av – eller tack vare – att jag varit öppen med mitt tidigare missbruk hör både missbrukare och anhöriga av sig till mig för att få råd, hjälp och hopp.

Hade jag kunnat hade jag hjälpt alla som ville till ett nyktert och värdigt liv, men tyvärr är alkohol­ism och narkomani en på många sätt märklig sjukdom. Missbrukaren lider som regel av en otroligt stark förnekelse och måste nå sin egen känslomässiga botten för att kunna vända sitt liv.

Ofta säger de anhöriga jag pratar med saker som: ”Nu blir det nog bra, han har ju träffat en så trevlig tjej” eller ”Nu har hon fått en lägenhet och den chansen kommer hon inte vilja förstöra”. Och visst stämmer det att missbrukare träffar underbara partners och får olika möjligheter som de för ingenting i världen vill förlora, men så kan de ändå inte låta bli att supa och knarka och allt går åt skogen igen, och igen och igen. Det är så destruktivt, sorgligt och fördjävligt.

Dottern till föräldern som mejlade mig har varit omhändertagen till och från de senaste sju åren.

Med and­ra ord är hennes föräldrar smärtsamt luttrade. Just därför påverkade det här mig så starkt.

Vi mejlade fram och tillbaka och jag gjorde det enda jag kan göra i en sån här situation – jag berättade om mig själv, hur min resa sett ut och vad jag gjort för att behålla min nykterhet i snart 18 år. En viktig sak är att jag regelbundet går på 12-stegsmöten som Anonyma Alkoholister har för olika typer av missbrukare.

Då fick jag svaret: ”Oj! Och jag som har fått bilden av att du är en stark och stabil person, nu blir jag orolig.”

Med ens blev jag mindre värd eftersom jag inte klarar allt själv. Men det är ju det som är min gåva, min styrka, min stabilitet. Jag har lärt mig att be om hjälp, jag har lärt mig att som missbruk­are är jag min egen största fiende och jag behöver andra för att undvika återfall. Jag har på riktigt lärt mig att ensam inte är stark och det ser jag som en gåva. Jag är så tacksam att jag har svårt att i ord beskriva det jag känner för alla de fina människor som finns för mig på dessa möten.

Jag försökte på alla sätt nå fram till den oroliga föräldern med min sanning, att missbruk och beroenden är en sjukdom och hur jag och väldigt många med mig har tillfrisknat genom de olika 12-gemenskaperna – men jag lyckades inte. Hen hade tappat förtroendet för mig och ville inte prata med mig mer.

Av hela mitt hjärta hoppas jag att dottern får hjälp med att se det stora i att behöva andra i sitt liv och att det är modigt att be om hjälp.

/Mia